- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
620

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Algot W er in

I Ungdomsskeppet talar Orpheus om »nuets
skönhet och nuets kraft att ta upp striden
mot alla öden och alla tider», och
omgiven av hjältarna på skeppet Argo får han
den misstrogne och svårrnodige kung
Phineus att ge honom rätt. »Du är ung»,
sade han, »därför har du rätt. Din stämma
klingar vackert, sjung vidare, Orpheus, det
minner mig om gamla tider.» Invid
Shelleys grav upprepar den fyrtioårige
Hallström för sig strofer som varit ett med
hans egen ungdom, han ser, säger han i
Italienska brev, i poeten själv en genie som
ur verklighetens blod och smuts stigit i
sång och framtidsdrömmar och tagit
mänsklig gestalt. »Här kan man böja sig ned i
hyllning mot hela den tid, vars senfödde
älsklingsson han var, mot den, han
varslade om, som ännu icke kommit. Det
förtalade sjuttonhundratalet med sitt starka
mod och sin ljusa kärlek, sin tro på
mänsklig godhet och mänsklig lycka, skulle dess
roll vara utspelt? O nej, det skall stiga
ur sin grav, det skall skaka mullen av sin
dräkt. Med ögon som djupnat av nya
tankar och nytt vetande, men med samma
röda hjärta skall det söka lösa livets gåtor.
Här tror man det.» Shelley har ynglingens
idealitet och starka hopp, därför har han
rätt. Hallström lyssnar till honom som
Phineus till sångaren på Argo.

Lyrik och fantasier utkom samtidigt med
Frödings Gitarr och dragharmonika och
Levertins Legender och visor, men kunde
inte uppta tävlan med någondera och blev
därför tämligen obeaktad. Man märker hos
den nye poeten Heidenstams inflytande,
även han är med om att inaugurera en
renässans i vår vitterhet. Av nittiotalets
författare var emellertid Hallström minst
säker om den väg han skulle gå, det dröjer
tre år innan han ånyo söker läsare, och
då är det med Vils7ia fåglar, ett arbete av
helt annan karaktär än det första. Det är
skisser och verklighetsbilder i åttiotalets
stil, alla utom en med ämne från samtiden.
Författarens fysionomi framträder här
tydligt, det finns en bestämd dager över
tingen, en grå och frostig dager av tidig vår
eller sen höst, och likaså en enhetlig
stämning av sorgsen ironi. Vart han vänder sig
möter han förkomna existenser, flyktingar
och övergivna, män som leva på en
illusion eller en lögn. Hela mänskligheten är
en flock flyttfåglar utan stadig hemort, han

själv är en sparv i tranedans. Vilsna
fåglar är ingen sökt titel, den täcker ypperligt
innehållet i denna berättelsesamling, den
kunde också tjäna till att ge en
föreställning om andemeningen i Purpurnovellerna,
ja, i det mesta av Hallströms följande
författarskap. Det är till stor del skisserat
redan i den första prosaboken, som kan
betraktas som hans egentliga debut.

En sangviniker, han som fablar om att
starta ett jättelikt fabriksföretag i en
norrländsk ödebygd, allt under det han med
knapp nöd förmår sköta sin lilla syssla
som förvaltare, är en typ som Hallström
särskilt omhuldat. Han besitter en viss
harmoni — till gott pris —, och för ett
klart iakttagande, illusionslöst och fordrande
sinne som Hallströms måste han ha något
tilldragande. I En skälmroman är denne
svenske Hjalmar Ekdal tecknad med
utomordentlig brio. L’homme de la destinée
äger släkttycke med den förra typen, han
är liksom denna duperad av sig själv, men
har mer beräkning och framåtanda. Han
är — som Tuve Blomdahl i En
skälmroman —- ingeniör och uppfinnare, och får
som naturligt är sin uppfostran såväl som
sina vyer i Amerika. Vi träffa honom ånyo
i lustspelet Erotikon, under namn av
Österberg, även amerikaniserat till Otterbury,
han är där en väl tarvlig humbugsmakare.
Sangvinikern och »ödets man» se vi också
smälta samman i en mera betydande
gestalt, en av de mest levande som
Hallström skapat: Vild-Hussen i romanen Döda
Fallet. Huss är på en gång en kallblodig
streber och en fantasimänniska, besatt av
en idé. Det är något primitivt och
demoniskt med honom, han visar sig för oss
första gången i ett nattligt dryckeslag,
bland kumpaner som allesamman äro vilsna
fåglar, och han försvinner i forsen. Hans
idé har inga futtiga proportioner och är
inte heller en orealiserbar och löjlig fantasi,
den är både djärv och betydelsefull. Han
är ödets man i djupare mening, på färden
nedför den nya flodleden styr han mot sina
önskningars mål, men målet är döden.

I en tredje skiss, kallad Vägen till
Damaskus, snuddar Hallström vid det stora
problem som sysselsatt Ibsen och
Strindberg, Brand och Mäster Olof. Skall man
böja knä för tidens gudar och lyfta
underdånigt på hatten för samhällets mäktige?
Nej, sade Brand. Man kan bli nödsakad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0678.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free