Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pe r Ha Iis trom-
till det — åtminstone för en tid —
med-gåvo Mäster Olof och Arvid Falk. Lönar
det sig att köra huvudet i väggen? undrar
den unge extraläraren i Hallströms skiss.
Han är ett klart huvud, och han finner
att det är väl så bra att vara med på
vägen bland de andra — även om han
skall nå till den via Damaskus — som
att skjutas åt sidan och inte ha någon väg
att komma fram på alis. Man anar
emellertid att han liksom författaren i grunden
har en annan mening än den han uttalar
i ett världsklokt brev till sin morbror.
Vägen till Damaskus är inte att taga på
allvar, den är endast ett prov på den
behärskning och ironi som utmärker
författaren till Vilsna fåglar. Han tar endast lätt
på en fråga som han långt ifrån löst, och
som han längre fram skulle sysselsätta sig
allvarligt med i Gustaf Sparfverts roman.
Sparfvert går vägen till Damaskus — han
går den genom kärleken — och omvändes
från ett liv i en egen abstrakt och
rät-linjerad idealvärld till verklighetens, där
stort och smått, löjligt och allvarligt ligga
om vartannat, men där det finns
verksamhet och värme. Han har ett visst
släkttycke med Arvid Falk, och hans roman
slutar ungefär som Röda rummet med
resignation och kompromiss. Fast mark, det
är huvudsaken, säger Gustaf Sparfvert till
sig själv, när han som rekonvalescent
betraktar den stad som han är satt att verka
i, och som han tidigare icke haft något
verkligt intresse för:
»Det lilla samhället med borgarboningar, kojor
och fabriker var icke byggt på lek. Vackert var
det icke, men man hade gjort vad bäst man
förstått. Bättre kunde det bli. Förhållandet mellan
människa och människa, det var verksamhetsfältet,
lika stort och lika svårt att odla överallt. Att taga
vara på den sparsamma skönhet som kunde finnas,
det var enda vägen att skapa ny. Ringaktningen
var steril och dum.»
Den unge mannen i Vägen till Damaskus
kunde endast finna att man av opportunism
förenade sig med punsch- eller
konjaks-drickande borgare, men Gustaf Sparfvert
är på allvar omvänd, redo att lägga band
på sin skönhetslängtan och avskriva den
sublima idealitetens krav. »Fantasilivet
måste tyglas, så att det gav annat än
sagor, för vilka världens bästa tid ändå var
förbi, efter ingen längre helt trodde på
dem.» Satsen har en Strindbergsk formu-
lering, Gustaf Sparfvets utilism förefaller
lika onaturligt tillkämpad som Arvid Falks.
I Vägen till Damaskus bevarar
författaren sin ironi, i den lilla historien Ur
mörkret säger han sin egentliga mening,
den är tydligt programmatisk. Till ett
sällskap konstnärer, som diskutera om
konstens upprättelse ur förfallet, om
realism och symbolism och om »stil» i
allmänhet, träder en flicka in, en mörk och
gåtfull liten varelse. Hon är vacker, och
hon heter Cecilia, ett namn som ger
liksom en stöt åt fantasien: »Cecilia,
orgelsången söm stiger ur valvets kämpande
ljus, uppåt, ständigt uppåt, stark, som om
den visste sitt mål, ren genom rymdens
klarhet, frysande tillsamman under
stjärnornas köld.» Man vet icke varifrån hon
kommer, men man anar vart hon går;
Fröding har om henne diktat Det borde
varit stjärnor. Hon är verkligheten, som
kommer esteticismen på skam. Den
kortsynte entusiasten Leo ser i henne en vacker
profil, ett utsökt motiv, men Jacques, »den
tyste Jacques, som brukade göra ett
epigram av varje övertygelse och som slipade
varje tvivel till en nål», han förstår vad
det kunde bli av henne som människa och
inte endast som motiv för en målning, och
han talar som författarens språkrör: »Kunde
någon ta henne där hon ligger och
drömmer, ta henne och bära henne långt bort,
och lyfta henne högt på armen. Vi tala
jämt om konst här, om vad vi vilja, och
vad tiden drömmer om. Är det någon som
har blod att drömma samma drömmar och
kraft att vilja dem, är det någon som är
man, då är hon hans. Och vad kunde det
inte bli av dem båda!»
Flickan med helgonnamnet och den klara
profilen är »ett skri från livet, en klut
ännu varm av blod» — för att citera den
vittra grevinnan i rokokohistorien
Rosengiftet i Purpur, också den alltför uppenbart
programmatisk. Grevinnan har läst Emile
och blivit rousseauan, hon tillfredsställes
icke längre av den aristokratiska, förfinade
ocb egoistiska åskådning, för vilken allt —
rätt och orätt, dygd och last — smälter
samman och ger stolf till en intressant
konversation, »till en kvickhet eller till
ett frågetecken». De konstfullt odlade
rosorna ha en sövande doft och bära
dödsmärket i sin purpurfärg, men den enkla
väpplingen doftar år efter år vid vägkanten.
62 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
