Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
Den senare är en symbol för hjärtats
bildning, som är demokratisk, fruktbar och
bestående. Hallström står på Rousseaus
sida gentemot Voltaire, och han har mer
att göra med den Strindbergska
problematiken än med Heidenstams livsglädje.
»Plymen räddar icke hjälmen», säger
grevinnan slutligen till den uppvaktande
kavaljeren, som vill vända hennes håg från
pedantiska grubblerier. »När man en gång
sett skeptiskt på en lek, då är den leken
slut, har man sett djupt, kan man icke
dröja vid ytan igen. Den livslust, ni
behöver att binda en rosenkrans med, kan ha
spunnits ut i så subtil förfining, att den
brustit — där ligga så rosorna. Men jag
är trött, luften är så tunn, vart ord faller
som bly däri, nu måste ni gå!» —-
Grevinnan är skeptisk och trött, till aktiv tjänst
är hon inte skickad, lika litet som den unga
markisinnan, om vilken Hallström berättat
i en dikt från tidiga år, kallad Markisinnans
maskerad. Det är i Paris revolutionsåret,
hon far till fest klädd som neapolitansk
fiskarflicka, hennes leende är glatt och
hennes danslystna fot slår takten till den
drömda musiken. Så kommer hon in i en
folkmassa, stiger nyfiken ur vagnen och
rycks med i det vilda tumultet. Men det
går över hennes krafter, hon faller ned
död och drages i triumf på en vagn som
en folkets dotter. Det är en dikt i Snoilskys
anda: den festklädda markisinnan, som
följer sitt hjärtas dragning och dör i
revolutionsyran kring Bastiljen, det är Afrodite
som stiger ner till Sliparen, poesien som
ger sig ut på vandring i fattigkvarteret.
Det är något förvillande med
Purpurnovellerna. Ytligt sett utgöra de — jämte
Lyrik och fantasier — det mest
nittiotals-mässiga i Hallströms produktion. Här
återuppväckas döda världar liksom i Hans
Alienus, allt är dröm, skönhet och lidelse,
författaren själv verkar så rosenförgiftad
som grevinnan i slutnovellen. Men liksom
hon är han trots allt vaken och skeptisk.
Ser man till den livsåskådning som ligger
bakom, är det ingen väsentlig skillnad
mellan Purpur och den tidigare
berättelsesamlingen. I stället för sparvar och finkar
äro de vilsna fåglarna här kolibrin, som
sväva i ett rus av dofter och färger. Den
kritiska uppfattningen finns här, den är
endast mer dold än i nutidsskildringarna.
Berättelsen om Carneola, som näst Falken
är säkrast formad av dessa noveller, har
samma aktuella syftning som den förströdda
konversationen i Rosengiftet. I det nätta
kungariket Majorka tog man livet på lek —
alldeles som i nittiotalets konstnärskretsar.
Man hade inga fiender att föra krig med,
intet storvilt att jaga, och för att känna
något av äventyrsstämning höll man falkar
— »man skulle ha falkar som andra» —
och släppte dem att snappa upp fladdermöss.
»Eller man lät sig snärjas i kärlek, vävas
in i flyende eller fångade drömmar, i
växlande små sorger och triumfer, liksom man
fann nöje i sångernas konstfullt flätade rim,
med här och där en klang av smärta.»
Det är kärleken odlad som en växt för
nöjets och skönhetsintryckets skull, Erotikon
i medeltidsinspelning. Så berättas det om
hur Raymund Lullius förälskade sig i
Carneola en kväll då han var led vid sin
senaste älskarinnas gång. Han undrade vad
det var som gjorde hennes ögon så djupa
och sorgsna, och med en stark känsla av
sin egen förmåga tänkte han: »Månne det
icke var ensamhetskänsla blott och
medvetande att i denna hop av svagvingade
väsen fanns ingen som kunde hålla jämn
flykt med hennes själ ut över lidelsens
purpurhav?» 1 denna uppstyltade mening
gömmas både allvar och ironi. Författaren
hyser innerlig medömkan med Raymon,
vars dröm snart skall svikas på det
grymmaste, men han ler svagt åt frasen om
»lidelsens purpurhav». Han står icke på
lidelsens sida, vad han önskar visa i
Carneola är att begäret far vill och inte leder
till den drömda lustgården. I Tillfällighetens
mystik (Nya noveller) skildrade Hallström
senare hur det gick en dam med estetisk
nittiotalsuppfostran, som likt Raymon ville
realisera det övermänskliga, kärleken som
stor konst. I Carneola omvändes Raymon
från ali jordisk lust vid den brutala synen
av kräftsåret i den älskades bröst; i
Tillfällighetens mystik, där en falsk teori
kommer till, bärande sitt straff i sig själv,
slutar det med ett revolverskott.
3-
I de första verklighetsskisserna visade
sig författaren i modern kavajkostym,
till-knäppt, frusen och behärskad, sedan kom
han klädd i förgångna tiders vida och
färgrika skrudar. Men strax därpå antog han
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
