- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
623

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Per Hallström

en kostym, som var ett mellanting mellan
dessa ytterligheter: den borgerliga
romantikens dräkt, fadermördare med höga
halsbindlar, surtout och kragstövlar. Det var i
En gammal historia — jämte Döda fallet
och En skälmroman den bästa av hans
längre berättelser —, och den klädde
honom väl. Hallströms omständliga och
pretiosa stil, som ibland är villsam som en
gammal trädgård med korsande gångar och
häcklabyrinter, har sällan kommit så till
sin rätt som här. Det hela är graciöst som
det namnsdagsspel som utgör själva
händelsen, och fastän utgången är olycklig, ja
tragisk, har man ett ljust intryck av boken

— något som inte är vanligt hos
Hallström. Den ovärldslige magistern-Apollo
går miste om sin Daphne, spelet och
drömmen slås i spillror av en grym hand, och
en solid apotekare för hem Anne-Marie.
Den gamla fru Berg med sin gustavianska
världsklokhet är den som överlägset
dirigerar det hela, och på henne skjuter
magistern skulden för sitt förlorade liv. » Åh,
den kalla grymma klokheten, är den inte
ofta lättsinnigast av allt? Den ser i en blick
och smickrar sig själv över sin snabbhet,
den glider över ytan av tingen med en
blick, den räknar och räknar och avgör så
säkert och drar streck och får sin summa
korrekt. Den tycks korrekt, den summan,
men ofta är det hjärtan man räknat med

— vem kan finna siffran för dem?» Det
är Rousseaus protest mot Voltaire som
han framställer och författaren gör till sin.
Men det är klart att magistern är svag och
hjälplös, Hallström vet också vad den kalla
och behärskade fru Berg gömmer i hjärtat,
och sista ordet ger han åt en dotterdotter
till Anne-Marie, som har mer av fru Bergs
skaplynne än av mormoderns. Hon är
självständig och klarsynt och skulle aldrig ha
låtit behandla sig som den stackars
Anne-Marie. Hon medger att man förr i tiden
spelade sin roll i livet bättre och
graciösare, men hon framhåller att hennes
egen tid, åttiotalet, har en stor förtjänst,
nämligen ärligheten:

»Nej, vår tid är, trots allt, nog bättre än den
där, vår »ärlighet» har en del gott i sig, fast den
tar sig löjlig ut ibland, och enda vägen för att
återkomma till stil, till en vackrare stil än förr, går
nog genom vårt nervösa sökande efter en personlig
form, och om den också skulle visa sig besvärlig,
så är den i alla fall nödvändig. Framför allt är vår
tid att skatta högt genom sin rättskänsla, såsom den

finns hos de bästa, genom sitt förakt för de tjockaste
fraserna, vilka blivit till för att dölja den tjockaste
egoismen.

Om det inte kommer att gråtas mindre efter
oss, kommer det dock att gråtas något färre av de
bittraste tårarna, av de ohjälpligt förtrycktas och
förkrossades gråt, som knappt tror sig ha rätt att
finnas till, men svider ännu värre därigenom.»

Sålunda har Hallström i tre
kvinnogestalter fångat de olika tidsåldrarnas
mentalitet, sjuttonhundratalets, romantikens och
den moderna tidens; det är inte det minst
märkliga med denna vackra och överlägset
utförda berättelse.

Det har nu kommit något befriat över
Hallströms konst. Omedelbart efter En
gammal historia följde Briljantsmycket, den
mest omedelbart vinnande av hans
novellsamlingar. I berättelsen I blå skogen tar
han det tyngsta och mörkaste stoff och
lyfter det upp i solljuset, det är tragik i
antik mening. Liksom i det grekiska
dramat körerna och utsikten över det blåa
havet ge rymd och lättnad åt olyckan, så
göra här skogen och låtarna att det tunga
inte blir alltför tungt. Marit dör, men —
»kvar efter henne levde barnet och
historien om hennes öde och hennes sista och
skönaste låt med dess vilda klang ur
skogen, som ännu sjunges och kommer de små
att rysa.»

Skall man hålla sig till nakna fakta,
handlar I blå skogen om en kvinna som
våldtages av tolv kolare, och Amor, den
därpå följande berättelsen, om en blind
och enfaldig korgmakare som älskar en
medelålders anskrämlig piga. Hallström tar
väl vara på komiken i det senare ämnet,
men han öppnar också våra ögon för det
sublima i denna fattiga kärlek. Där se vi
till slut den blinde utanför sin älskades
fönster, »för lycklig att rymmas under sitt
brutna tak, med natten över sig och
stjärnorna, som han visste funnos högt uppe,
och som skulle vara så vackra». Här är
en av denne diktares största egenskaper,
kanske den största: hans blick för allt det
som är fattigt och förkrympt, för
tragiko-miken och den bräckliga illusionen, för
det löjliga såväl som för det sublima.
Redan i Vilsna fåglar finner man denna vakna
medkänsla, detta varsamma handlag i
skisser som Olles mor och Matinée dansante.

Briljantsmycket innehåller slutligen tre
berättelser om grekiska sagohjältar:
Theseus, Alexanders ättefader Perdikkas och

623

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0681.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free