Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Wer in
Jason med kamrater. Det går genom dem,
såsom förut nämnts, en ljus durton; det
är som om barndomens ogrumlade
fantasier över Nösselts mytologi tagit fast och
klar form. Harmonien, förut osedd i
Hallströms diktning, förekommer framgent
sparsamt och helst i antik sagomiljö såsom i
berättelsen om Phocas (De fyra elementerna)
eller dramat Alkestis, där Herakles’ ljusa
hjältegestalt skingrar skuggorna.
4-
Den ljusare stämning och fria
konstnärlighet som utmärker En gammal
historia och Briljantsmycket återfinner man icke
i de närmast följande böckerna.
Problematiken från Ur mörkret kommer åter in i
romanen Våren, och i Gustaf Sparfverts
roman är harmonien svårt tillkämpad.
Sparf-vert konstaterar trött att sagornas tid är
förbi och sätter sig själv på fångkost.
Våren är ett återfall från nittiotal till
åttiotal. Romanen betecknar också en
konstnärlig tillbakagång hos författaren, alltför
lätt att fastställa. Det finns inte mycket liv
i den, personerna äro stelbenta, handlingen
matt, resonemangen tröttande. Kritiken
av nittiotalets esteticism, vid vilken det
lägges största vikt, verkar överspänd och har
nu endast historiskt intresse. Denna
äktenskapshistoria, där mannen går upp i sin
konst och glömmer kvinnan, med följd att
hon tynar och dör, förefaller oss lika
artificiell som konflikten i Ett dockhem. Båda
dessa tidspräglade verk ha det gemensamt
att det finns för mycket nerver i dem och
för litet blod, grubbel och kritik men inte
spontana känslor. Även formellt är Våren
ofullkomlig, ja märkligt valhänt, när man
tänker på den fulländning som nåddes i
Briljantsmycket, och som redan citaten
här ovan gett en antydan om. Hallström
har en böjelse för uttryck som »armarnas
fallande vekhet» och »käkarnas låsta
slutning». Han använder bilder som närma
sig det omöjliga eller det parodiska, som
då han i Purpur talar om toner som kommo
ojämnt: »då och då sjönko de ned, som
när en spänd lina sänks, som fåglar flögo
och tryckte de sig ned» eller i Våren
skriver så: »Hon tycktes sprödare än
någonsin, nu då hennes själ, som i sin smärta
spänstighet hållit henne uppe, icke tycktes
vara hemma längre, men lutad mot sig
själv och drömmande i fjärran.» Tonen i
denna moderna verklighetsskildring slår
över och blir hyperromantisk, ja
almqvisti-ansk:
»Hon hade lutat si g tillbaka på en liten
chäslong i hörnet inne i skuggan, glidit ned i den
ställning, hon haft i ensamheten, och tänkte högt,
liksom fortsättande ifrån då. ’Där skulle de vara alla.
Rummet här tycktes mig som en kyrka. Ljuset blev
så vitt och kallt. Där är altaret, där skall du stå
framför och tillbedja. Men här är liksom plats för
en liten grav, och då och då skall du se hitåt’.»
Utan tjusning är emellertid Våren inte,
färgstoftet finns kvar på fjärilsvingarna.
Den spröda stämningen från En liten
tragedi i Vilsna fåglar och från titelnovellen
i Briljantsmycket har Hallström åter fångat,
den finns där, flyktig som vårens förebud,
ömtålig som fruktblommen.
Inför en seen i boken hejdar man sig,
den är ett så påtagligt tecken på det
nämnda återfallet till åttiotalet, att man
överraskas. Den demokratiske Lars Annérus
tar hjälten Herbert med sig på ett möte
för att han skall lära känna folket, det
erinrar om det besök Arvid Falk gjorde
samman med Olle Montanus i
arbetarföreningen Nordstjernan i samma syfte.
Herbert är ej olik Röda rummets hjälte
till karaktären, och Lars Annérus har inte
endast föreningen av bondskt och lärt i
sitt namn gemensam med Strindbergs
grove artist, han beskrives som en
smedsgestalt och en man som med ali iver
»sökte göra kulturens frukter till sina».
Herberts maka, som gått med dem, viskar
med skälvande röst: »Det är mitt folk,
det är till dem jag hör. Varför äro vi så
långt ifrån dem? Jag har längtat och längtat
i min ensamhet, stirrat in i mörkret och
ingenting sett -— vad är det dessa se?
Jag ryser för det som någonting kallt,
det tycks mig att man skall trampa på
oss, men ändå vill jag vara med där framme.
Vackert eller icke, stort måste det bli,
ty det måste bli sant.» Hon stammar från
folket, men’ hon är redan förfinad, och
hon ryser för revolutionen som skall trampa
ned henne liksom den maskeradklädda
markisinnan.
Det sanna är större än det vackra:
Hallström framställer samtidigt tesen i en
kortare berättelse, kallad En uppgörelse
(Reseboken). Det är åter en konstnär som
ställes i valet mellan konsten och livet,
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
