Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
den förras fria skönhetsglädje och det
senares allvar. Han stöter en vinterdag på
en drunknad, en självmördare, som man
just dragit upp och lagt på en bår med
en filt över. Han står och betraktar scenen
som om det varit en tavla, där linjer och
dagrar bli till ett oklanderligt helt, men
så ser han fötterna sticka fram i blå
tygskor, och då ger det till en stöt i honom:
det är icke längre konst, linjer och färger,
utan iskall verklighet. Det upplevda blir
på kvällen till en drömfantasi. Till en man
som ligger död kommer en hög domare,
griper om hans hjärta och säger: »Där, i
det som skälver under mina fingrar, har
du icke känt där i stunder av din största
glädje, i stunder då åsedd orättvisa tryckt
hjärtat samman eller då allt var dig kärt,
och du velat se din kärlek brista ut i
strålar och glänsa på allt, har du då inte
känt, att där, långt djupare än din tankes
lek nått, där, i rätt och orätt, var ditt
väsen?»
Reseboken är av föga homogen natur,
den kan snarast sägas vara infattningen
till en pärla av ovanlig skönhet, Florentinsk
aftondröm, vars inspiration från Keats inte
är att ta miste på. Närmast kommer man
att tänka på det av Hallström översatta
Odet till lättjan, där trenne gestalter glida
förbi skaldens syn:
Det var som bilder vilka sakta fly,
när marmorurnan vänds i handen kring.
De kommo lika tyst tillbaks med den,
där varvet togs på nytt och bragte ny
förtrollning. Sällsam var mig deras ring,
fast vigd i myters värld för längesen.
Av de övriga berättelserna i Reseboken
tilldrar sig Humor uppmärksamhet, den har
ungefär samma tes som En uppgörelse.
Den samvetsömme målaren, som valde livet
i stället för konsten, och som fann att
frågan om rätt och orätt var den viktigaste
av alla, vände sig med harm mot »den
lata humorn» med dess leende av
be-kymmerfri åskådare. Det är mot det
leendet som den icke längre unga adelsfröken
i Humor, vilken helt naivt och allvarligt
förälskat sig i en författare, vänder sig:
»Av brist på tankar, av o förstånd och
dumhet kommer det, och det är det
grymmaste av allt, det dödar det bästa. Livet
är ett allvarligt ting för var och en som
40—Ord och Bild, jj:t årg. "g
känner det, det betalas högt och dyrt, det
är tungt att bära. Några kunna känna
glädje, jag håller av dem och ser gärna
deras ljusa skratt, när det kommer inifrån
— det går också så lätt bort. Men efter
mig vill jag ha en allvarlig blick, vart jag
nu går — den blir det enda, som passar
mig.» Så skriver hon i ett avskedsbrev
till sin författare. Det är samma protest
som magistern i En gammal historia höjde
i det brev där han slutligen summerar sitt
liv och de lidna oförrätterna. De harmas
över det världskloka löjet, vars fattning
tyder på oförstånd och kyla, och det ljusa
skrattet hålla de av, men det är icke
för dem.
De åsikter som Hallström sålunda
inlagt i åtskilliga berättelser, varierande
samma tema, har han också framlagt direkt,
i en uppsats Om humor och satir i Nordisk
revy 1895. Humorn definierar han där
som »tredje ståndets filosofi på
vilostun-derna efter ’struggle-for-life’-systemets til
1-lämpning, det är förnöjsamheten hos den
goda borgerligheten, som erövrat världen
och sätter sig ned, ännu i skjortärmarna,
och finner detta tillvägagående och världen
själv rätt lustiga». Det är lätt att se var
Hallström bildat sig sin uppfattning om
humorn, det han ser för sig är Amerika
i skjortärmarna, njutande sin komfort mellan
slagen. Dess populära godmodighet har
han aldrig kunnat med, den är humanitär
och »försonande», men egentligen hjärtlös.
»Det tar möda att förstå vimlet omkring
en, det sliter upp en själ att känna med
alla lidande själar, det förtär en hjärna
att grubbla över alla orättvisor och ali
sorg», endast lättjan har lätt för att le.
Humorn är en medelålders borgare, satiren
är ung och oppositionell, den trotsar och
river ned fördomar och orättvisa gränser.
Humorn, som på det hela taget åldras med
större behag och har bättre hull och hy,
förklarar med en suck, när den möter
satiren: »en fattig, underlig fan, kände
honom förr, men nu börjar han att
förfalla, han har blivit bitter och elak».
Hallström är ett med satirikern, han är
»inte så förtjust i tillvaron, han är
pessimist när han är filosof och revolutionär
när han sysslar med det praktiska, han är
till för striden». Han är inte hågad för
försoning och trivs inte i den makliga
freden.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
