- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
627

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Per Hallström

då allt bleknar och hårdnar och till slut
brännes av frosten: »då är idyllen över
och tragedien tar vid».

Våren är Hallströms årstid, liksom
ungdomen hans ålder. Han har icke sinne
för medelålderns klokskap, och dröjer inte
i sommarens lugna och fruktbara värme.
Han älskar övergångstiderna, den tidiga
våren, eller också hösten med dess rena
luft, som för med sig »en förnimmelse som
från nyss badade, lätt rysande unga
lemmar, som smekas av en redan litet mattad
sol». Liksom frosten lurar på våren är
döden nära de unga, och Hallström stannar
både som filosof och diktare gärna inför
dödsmysteriet. Hos döden finns den
harmoni som förgäves sökes annorstädes, den
är restlös och oändlig och går över vår
fattning; vi kunna endast få en glimt av
den i en bristande blick eller i klarheten
över utjämnade drag.

Hos ingen finner man ynglingaårens
säregna mentalitet oftare eller mer intimt
återgiven än hos Hallström. Han är
särskilt överens med ungdomliga idealister
av Arvid Falks släkt, vilka i hans
berättelser antingen äro diktare eller målare
och som mer än vanligt oskyddade ställas
inför »verklighetsproblemet». Andra mogna,
bli förståndiga, världsvana och makliga
och se humoristiskt eller med en smula
obehag på denna tid av vilsenhet och
missnöje, rigorism och hänförelse. Icke så
Hallström. Han har bevarat idealiteten,
strängheten, rättskänslan och ohågan för
kapitulation — åttiotalets sinnelag, om
man så vill. Han har inte kunnat känna
sig förnöjd med världen, lyckan har för
honom blivit »ett meningslöst ord».

6.

Thanatos, vid vilken vi nyss dröjde,
är en av Hallströms bästa novellböcker.
Den är jämnare och enhetligare, men inte
så ljus och glittrande som Briljantsmycket,
och den verkar omedelbarare än De fyra
elementerna, som har något tvunget och
avsiktligt i sin symbolism. Här finns en av
Hallströms allra mest karakteristiska noveller.
Den heter Hei7ilig idyll, och innehållet är ett
kärleksäventyr av säregnaste slag. Det
tilldrar sig under franska revolutionens mest
ödesdigra tid, och hjälten är en ung
skrivare i en parisisk landsortsstad, vilkens

lynne utgör en blandning av rousseauansk
vekhet och antik stoicism, fostrad vid
läsningen av klassiska auktorer. Han är en
revolutionär till hjärta och själ, har icke
deltagit i striderna, men gläder sig åt det
nya rike som han vill vara med om att
skapa. Det är endast medlidande som
förmår honom att dölja en aristokratisk
flykting hos sig, en ung dam som han finner
i sin portgång i det ömkligaste tillstånd.
Hon får ett hem i hans usla kyffe, och
kylan tvingar dem omsider att dela den
enda bädd han har. Det är inte fråga om
kärlek, de tala föga med varandra, men
hennes skygghet blir snart till förtroende,
och han läser om kvällen högt för henne
ur sin käre Plutark. Sådan är den hemliga
idyllen, sträng och kysk, omvärvd av faror,
en ljusstrimma hotad av mörkret. Det
slutar icke med upptäckt och gemensam
död, såsom man nästan väntar; endast i
den unge mannens halvt rädda, halvt
lyckliga dröm blir upplösningen sådan. I
verkligheten går det bättre än man vågat hoppas,
man finner en utväg, och hon lämnar sin
vän och hans fattiga rum. En lång tid
därefter får han ett brev, vari hon erbjuder
honom sig själv, sitt liv och sin egendom.
Men han svarar: »Ni kom ur mörkret,
oväntad och okänd, ni satt i min fattiga
värld och lyste stilla, edra ögon hade
stjärnornas beständighet. Ni var äran och
drömmen för mig, ni är det ännu — når
man väl någonsin dem och kallar dem
sina? Att de skymtat för en är mycket och
värt att betala med mycket . . . Med faran
i luften omkring er, lysande mot dess
mörka fond står ni i mitt minne, älskad
och tillbedd. Den rymden är er — utan
den blir ■ allting matt och dämpat och
smått -— den rymden är er för beständigt.»

Det vill fara och spänning till, för att
den jordiska idyllen icke skall bli kvalmig
eller tom. I Gustaf Sparfverts roman börjar
och upplöses kärlekshistorien på liknande
sätt. Sköterskan kämpar med döden om
den febersjukes liv, medan stormen dånar
där ute i natten; han räddas och de gå
ifrån varandra. Här är det hon som säger
nej till förbindelsen, och skälet är
detsamma som i Hemlig idyll. När allt
kommer omkring är han ense med henne:
deras kärlek bör höra det förflutna till:
»Endast det bästa och det finaste i två
människosjälar hade mätt sig mot varann,

627

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0685.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free