- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
628

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

A l si o t W er in

£3

kämpat och kommit till klarhet. Som en
låga på ett altare, slutet inne i ett valv
av tysta och vita stenar och osett av alla,
utom av den gudomlighet, som människan
känner levande över det högsta hon når
till, hade den brunnit och lyst. Den lyste
ännu. I och med att han såg på den som
på ett förgånget, fick den också något av
den lycka, som kanske bara så helt är
till, när den ingenting kräver mera, och
oron för förändring är borta.» Man måste
säga att Sparfverts omvändelse från idealet
till verkligheten inte är tillnärmelsevis så
resolut som Arvid Falks, vilken tog sin
hustru, om han så skulle slå in dörrar
och fönster för att nå henne. Det ligger
en viss motsägelse i romanens slut: sin
kärlek vill Sparfvert se på avstånd, med
den ostörda harmoni som minnet ger,
men samtidigt går han att närmare
betrakta staden, verksamhetsfältet. Avståndets
betydelse för åskådaren är något som
Hallström ständigt och jämt återkommer till.
Ibland riktar han, såsom i Våren och En
uppgörelse, en förebråelse mot dem som på
konstnärens vis söka det perspektiv som
ger den av tarvliga eller hjärtskärande
detaljer ogrumlade helhetstonen. Men annars
är det honom klart att jorden vore fattig
utan de tvenne konstnärer som heta minne
och avstånd; den bild de skänka är honom
dyrbarast. Endast en önskan att också få
vara med i »det förflutnas sköna saga»
kan förmå florentinaren, som drömt över
den funna marmorurnan, att deltaga i nuets
strider (Florentinsk aftondröm). I Hallströms
vackraste bundna dikt, Sången om Jorden,
uttryckes sluttanken i Hemlig idyll med
dessa ord:

Säg, lyser ej drömmen skönast

mot djupen av natt och död.

^Denna dikt med dess prærafaelitiska
stämning —^närmast för den tanken till

Rosettis berömda The blessed Damozel —
är en hänförd hymn till jorden, dess sorger
och glädjeämnen. Men här är avståndet
också det största tänkbara.

Som den yngste av de stora
nittiotalsförfattarna fyller Per Hallström i dagarna
sextio år; det är ett tillfälle då man med
tacksamhet erinrar sig vad hans
generation skänkt åt svensk litteratur. Det är
också en anledning till detta strövtåg
genom Hallströms egenartade diktvärld. Den
är brokigare än någon svensk författares
näst Almkvists, men den har en
enhetlighet, en moralisk grundtanke som den
senares saknar. Kostymer och former skifta,
men under allt detta har man mindre
intryck av lek och experimenteringslust än
av en ständig strävan att finna det riktiga
bland olika möjligheter. Hallström har
inte Alladins lyckliga begåvning, han får
sällan något till skänks, tvärtom synes han
gång efter annan sträva upp mot en höjd,
som nåtts vid ett tidigare tillfälle. Han har
en vådlig böjelse för subtil tankelek, men
också för »solche einzelne Brutalitäten und
Totschläge», för att citera Kellers yttrande
om Conrad Ferdinand Meyer. Det finns
för övrigt en viss släktskap mellan den
senares novellkonst och Hallströms i dess
stämning av ironi och vemod, dess
dragning mot renässanshistoria och dess
shake-speariserande. Som novellist har Hallström
åstadkommit ovanliga ting. Med blekt lugn
och liksom med återhållen andedräkt
formar han sådana konstverk som Falken och
Lejonet, men han berättar också mindre
bundet t. ex. i En gammal historia, I blå
skogen och Thanatos, och då är hans dikt
som mest oefterhärmlig, den har något av
ren och flyktig vårprakt, en poesi som är
svår att definiera.

Per Hallströms diktning har tidigare behandlats i Ord och Bild i en studie av Harald Nielsen
(1910 sid. 54).

628

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0686.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free