- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
633

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bland amerikaner, berber och judar. Av Frans G. Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bland amerikaner, berber och judar

Laughing as an ignorant fighter laughs,

who has never lost a battle.

Bragging and laughing

that under his wrist is the pulse,

and under his ribs the heart of the people.

Det ser närmast ut som om denna sångs
sångare, liksom många andra av hans
landsmän, bland alla råd för åstadkommandet
av god konst livligast hade behjärtat det,
vilket Ajax i Shakespeares Troilus riktar
till sin trumpetare, när det gäller att sätta
sig i respekt hos trojanerna:

Trumpetare, tag börsen.

Spräng lungan nu, fläk upp ditt kopparrör;

Blås karl, tills dina kinders klot svällt ut

Mer än den väderstinne Aquilon.

Nå, spänn ditt bröst, låt ögat spruta blod;

Du blåser efter Hector.

(Per Hallströms översättn.)

Skall man då endast sörja över att
sådan uselhet finns till och blir publicerad?
Visst inte; tvärtom. »Förtröttas aldrig»,
säger Saadi från Shiraz i ett av sina
tänkespråk, »att med den utomordentligaste
uppmärksamhet lyssna till de verser, som
dåliga poeter envisas att läsa upp; ty de
skola förefalla dig till den grad platta och
missljudande, att du för egen del antingen
skall vända dig bort från poetens svåra
yrke, eller också för framtiden nitiskt
bemöda dig om att endast åstadkomma helt
och hållet fläckfri vers.»

Boken rymmer en del svenskamerikanska
interiörer, historik från nybyggartiden och
utdrag ur Fredrika Bremers amerikanska
resa. I bakgrunden skymtar ärkebiskopen,
en patetisk gestalt i denna miljö, jagad av
reporters, skakad lam av tacksamma
åhörare, harangerad på amerikanska,
hälsing-ländska och latin, släpad i expresstempo
från pullmanvagnar till talartribuner,
kyrkoinvigningar och planterandet av
minnesträd. Trots alla strapatser hade han likväl
nog sinnesnärvaro och humor kvar för att
i Boston vid resans slut hålla en
avskedspredikan över ämnet »Domedagens
Överraskningar», varav tyvärr intet referat
kommit med i boken.

Per Hallström har gett sin samling
intryck från en sjöresa kring Medelhavets
västra delar en titel som hörs lovande
ljus; men bläddrar man i Våren tillmötes,

skall man finna att det vårliga i boken
väsentligen inskränker sig till det nakna
faktum att han rest i sydlig riktning. Något
nämnvärt upptinande av luguber nordlandsk
vintrighet förmärkes eljest knappt. Han har
förträffligt lyckats bibehålla en hopbiten
efterkrigsstämning, som kommer läsaren att
darra i vördnadsfull skräck. Inte nöjd med
att bittert kommentera ett avsigkommet
Europa — något som även för en
lustresande väl får anses vara fullt i sin
ordning — måste han även projiciera nuets
elände in i den forntid, vars spillror han
under sin färd stöter på. Hunnen till
Karthagos ruiner, sysslar han där uteslutande
med att förbanna romarna för att de farit
så hårt fram mot denna stad, och med att
gå till rätta med mänskligheten för att den
inte tillräckligt levande bevarar kvar
historiens brott och orättvisor i sitt minne. Det
är kanske att gå en smula för långt. Under
en sådan börda skulle allt levande digna,
och det finns ingen anledning att försöka
ta den på sig. Inte ens den mest
exalterade etik skall kunna förpliktiga oss att
genomlida de puniska krigen med aktuella
känslor; vi ha känslor inför dem, även
känslor av sorg, men av helt annan art än
inför nuet; hur skulle vi kunna uthärda
annars? En av tillvarons verkligt
obestridliga förtjänster är, att vi förmå se det
förgångna som ett stort skådespel utan att
behöva drunkna i dess kvalfullhet. Vi ha
ingen plikt att skrika ’mördare’

när hjälteblodet spilles

och Hektor dör den röda död

för ljungaren Achilles;

lika litet som att brista ut i snyftningar
över att Caligula glömde be sin aftonbön.
De ha alla fått sitt, nu; och vi kunna utan
dåligt samvete känna oss som privilegierade
åskådare gentemot dem. Låt oss inskränka
oss till att gråta över vårt eget; senare
släkten skola i sin tur, tyngda av sin sorg,
betrakta oss som avundsvärda och tanklösa
sällar, irrande omkring i en Gyllene Ålder
full av sol.

Det är klart att författaren, skuggad av
sådana moln, inte visar mycken lust att
hänge sig åt turistupplevelser, eller att
förlora sig i ogrumlad åskådning av någon

little town by river or seashore,
or mountain built with peaceful citadel;

63 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0691.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free