Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ki h Iman
outsidern. Fastän mindre grå och liten
uppträder den också där, än som Gustav
Eytzing, än som Ake Holm och än
som Erik Wallin, vilken för sitt fina
umgänges skull får det adligt klingande
öknamnet Wallinkoski klistrat vid sin
ofrälse person.
Schildts andra novellsamling kom på
grund av den väl spexartat satiriserande
titelberättelsen (Asmodeus och de
tretton själarna) att ej fullt motsvara de
förväntningar debutboken väckt. Till en
del är det väl känsligheten för denna
besvikelse som förklarar den plötsliga
förändringen av miljö och stil i de två
närmast följande verken, Regnbågeii och
Rönnbruden.
Ytligt sett finnes det blott en enda
förbindelselänk mellan dessa nya verk
och föregångarna. Den länken kommer
från en sparv i tranedansen, om ock
blott från en ren bifigur där: den gamle
latinmagistern. Vi minnas ju honom, där
han står som åskådare till skolbalen och
spanar den stora innebörden i det lilla,
medan han stilla för sig fantiserar den
vackra Betsy bort från den »fejl klode»
där hon hamnat, och ser henne i
hennes rätta uppenbarelse som en ung
hetär med den knidiska Afrodites drag.
Av den bifiguren blir det i Regnbågen
en huvudperson, magister Carstenius,
gammal och tärd och ruggig, men med
hela Rom och halva Grekland i
huvudet.
Det är han som är rik nog att
upptäcka denna det personliga synsättets
overkliga regnbåge, under vilken allting
växer och får glans. Denna »regnbåge»
som nu blir tecknet för det nya
förbundet mellan Runar Schildt och hans
barndoms östnyländska bygd.
Också in i de nya verken och deras
värld kastar emellertid utbölingskänslan
sin skugga.
I Regnbågen sker det genom den
stillsamme och inåtvände skräddar
Björkman, den utsockne intränglingen mot
vilken hela byn står i harnesk, färdig
att genast låta misstanken för ett mord
falla på hans oskyldiga hjässa.
Björkman är märkt av ett lyte: han är halt.
Graden av ett lyte har också den
vanskapliga fulheten hos drängen Ardi
Westerback i Rönnbruden. Det är hans
enda likhet med Björkman, utom det
att han som denne är en utomstående
i de socialt sammanslutnas krets.
Var Björkman mer än husbehovsgod,
så är Ardi Westerback i stället
ingenting mindre än den onde anden för sin
omgivning. Han kommer från
landsvägen, har visst tattarblod i ådrorna och
låter städsla sig som dräng i byns
sämsta gård där ingen vill stanna. Men
Ardi stannar, trots zigenarblodet.
Grunden är den, att han förälskat sig i
byns vackraste flicka, Gustava
Lindqvist, som går och väntar på Viktor
Sunds. Hon skyr naturligtvis Ardi som
pesten, allra mest sedan han på ett
stort bröllop med okysk naiv
skamlöshet tagit henne i famn mitt på
dansgolvet inför allas ögon. Först när
Gustavas örfil bränner på hans kind och
Viktors spark i hans rygg inser Ardi
slutligen att den älskade aldrig levande
skall bli hans. Ett är han dock man
för: att ingen annan skall få äga henne.
Med sin bästa svartkonst viger han
hennes liv vid den gamla rönnens
utanför Lindqvists stugknut, och berättar
henne det till avsked. Så försvinner han.
Men vem vet om hans onda vilja ej
blir kvar och verkar? Ty när Viktor
kort därefter förolyckats under arbete
vid sågen, blir Gustava obrottsligt
trogen hans minne. Och när hon grånat
till gumma och den nyutstakade
järnvägslinjen fäller den gamla rönnen, då
har hon under ett långt liv blivit så ett
med den och med tanken att de skola
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
