Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Kili lm an
någonsin annars sin prosa, med en
anstrykning av Selma Lagerlöfs naivitet
och med starka inslag från det folkliga
talspråket. Också Regnbågen har i
samma mening något objektiverande
stilistiskt eget. Det är svårare att beskriva;
vill man ej tala filologiskt, kan man
kanske endast säga att det avspeglar
den eleganta »dagdrivar»-novellistens
plötsliga strävan efter en stark och
enkel naturlighet. Må vi bestå oss lyxen
av ett exempel, taget från det
minnesvärda kapitel där de tre vännerna —
skräddar Björkman, magister Carstenius
och handelsman Markelin — äro ute
på sin fisketur till utskärskojan. Deras
kamratligt rika symposion (i vars
skildring en hel sida av Schildts väsen
funnit sitt vackraste uttryck!)
ackompanjeras då av havsnattens glasklara,
blekblå juniskymning:
Timmarna kommo och gingo, de runnö bort
så sakta, det var ingen som räknade dem.
Omkring stod natten ljusblå och tyst. En
svag dyning slickade klackar och skär, det
prasslade sakta i tångrevorna på sanden.
Elden brann stilla vid deras fötter, de matade
den med drivved och kvistar.
Det är en sällsynt enkel och klart
klingande prosastil, vars tongång länge
dröjer kvar i örat.
Aret efter Rönnbruden är Schildt
emellertid åter tillbaka i
helsingforsmil-jön och i en berättarstil som i rätare
linje härstammar från debutbokens.
Verken från åren 1918-20 — berättelsen
Armas Fager och novellsamlingarna
Perdita, Hemkomsten och Häxskogen —
bilda en enhet för sig, avgränsad från
Regnbågen och Rönnbruden men
visserligen ej oberoende av utvecklingen
i dem eller helt och hållet glömsk av
deras miljö.
Det är den psykologiska analysen
som från och med nu allt starkare
behärskar Schildts intresse. I porträttet
av den gamle statisten Armas Fager
har man det första beviset därpå. Och
gynnade av denna psykologiska
fördjupning träda nu också de innersta
strömningarna hos Schildt själv
tydligare och tydligare i dagen, allt det
som tidigare undanskymts av
miljö-stoffet, av dess krav på den begynnande
författaren och dess nyhetsbehag både
för honom och hans läsare. Nu
kommer tiden, då motiv, som icke släppt
taget, återvända, för att i ny gestalt
visa sig från en ny sida. Öppnar man
novellsamlingen Perdita, finner man sig
genast på bekant mark. Den mindre
betydande titelnovellen om den gamle
överstens återupplevelse av sin soliga
ungdomskärlek griper tillbaka till vad
man kunde kalla titelmotivet i
debutboken. Mer intresse har dock den också
konstnärligt mer betydande novell som
bär den talande titeln Den svagare.
Den berättar om den halvgamle
bodbetjänten Blomqvist, som står maktlös
ensam med sina två små flickor, när hans
unga hetblodiga och nöjeslystna hustru
Manja kastar sig i armarna på mr Djoni
Claesson, en smart och snobbig
gulaschungdom av lägsta typ. Den äldre
berättelse av Schildt, som här under
höljet av alla väsentliga olikheter går igen,
är En sparv i tranedansen. Under
festaftonen på Hotel Venezia avtecknar sig
den skygge och tafatte Blomqvist mot
sitt uppkomlingsflotta sällskap på ett
sätt som ovillkorligt återkallar
minnesbilden av skolbalen, där gråsparven Erik
pressas in i den trane-hoverande
bordskretsen av Betsy och hennes
smoking-skrudade adelskavaljerer. Upplösningen
understryker också likheten. Ty som
femtonåringen Erik irrar Blomqvist i
planlös förtvivlan kring staden, sedan
hans älskade mitt för hans ögon
försvunnit i natten, vid rivalens arm.
Tydligare än någonsin annars låter
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
