Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Er i k Kih lm a n
av ett egentligen ganska ovidkommande
sidomotiv.
Högt över både Köttkvarnen och Aapo
och Zoja står säkerligen den fjärde
novellen över ett kristidsmotiv, den som i
Regnbågens och Rönnbrudens idylliska
miljö skildrar en landsflyktig ung
rödgardists hemliga återvändande till
barndomshemmet, där hans namn är
förbannat och glömt — överallt utom i ett
saknande, alltförlåtande modershjärta.
Ingen lögn och ingen stöld blir för svår
för den hederliga gamla Prinsas-Mari,
när det gäller att gömma och bispringa
den förlorade och återfunne yngste
sonen, som dock samkat blodsskuld över
sitt huvud. Innan hennes
bristningsgräns nås, har hon kommit därhän att
hon, likt en anfallen djurhona, i blind
instinkt vänder sitt vapen mot man och
son, där de i skallgångskedjan närma
sig den upptäckte fredlöse. Kärlekens
varkunnan över den av samhället utstötte
lämnar motivet för Schildts enligt mångas
mening konstnärligt starkaste novell —
för att senare med ali styrka återvända
i hans dramatik.
Rent subjektivt, det vill säga som
självkarakteristik av författaren,
överträffas Hemkomsten emellertid i intresse
av två andra mindre handlingsrika
berättelser från slutet av Schildts
novellistperiod. Med sina nästan polärt
motsatta miljöer — den ena ett iskallt kyffe
i en arbetarkasern, den andra ett adligt
herresäte i festlig sommargrönska — ge
de redan vid första anblicken en antydan
om problemställningen i Schildts
diktning.
»Karamsinska hästen» heter den förra
av de två. Personerna där äro
egentligen summa en: gubben Wilenius, som
bokstavligen lever bara för en gammal
röd schaggsoffa, som han på nåder fått
till reparation från Café Kyllikki. Tiden
är en midnatt i midvintern, rummet ett
naket arbetarkyffe och en nattligt öde
stad, och vad som sker är egentligen
bara att hustru Wilenius dör på den
röda schaggsoffan, och att den
överlevande mannen flyr ut i natten undan
en övergivenhetskänsla vars like hans
arma själ aldrig förr fattat. Hetsad av
livsångestens koppel irrar han kring i
det dödaste av allt dött, en öde stad.
Vart det bär av kommer ej honom vid,
när han som den jagade haren gör sin
medvetslösa bukt tillbaka till legan igen.
Han går och går, bara för att bedöva
sig och undfly det oslippliga. Iskylan
sjunger i betongvalv och ledningstrådar,
månskenet rinner som en giftig
kvicksilverflod, och gatlyktorna stå med sjuka,
bleka köldringar. Det slår ur berättelsen
om denna vandring och denna natt en
rolöshetens och ensamhetskänslans
krympande frost, som Schildt tidigare i
likartade vandringsscener (En sparv i
tranedansen och Den svagare) låtit oss
känna fläkten av, men aldrig i samma
grad som nu, när han ute i livskölden
känner den frysande gubben Wilenius’
paltor på sin egen kropp.
Ensamhetens köldsång här är den ena
av hans två djupaste och egnaste toner
i vår dikt.
Den andra hör man tydligare än
någonsin i den titelberättelse som ställes
sist i hans sista novellsamling. I den
sammanlöpa trådar från slutnovellerna i
debutboken och dess efterföljare, från
miljön i Mot skymningen och
grundmotivet i En sparv i tranedansen.
Här, i novellen Häxskogèn, är det ej
längre fråga om någon maskering av
biktkaraktären, lik den som frambragte
den självkritiske arkivamanuensen i
Sinande källor.
Jacob Casimir är diktare, novellist,
och gästar under sommaren ett
ståtligt adligt stamgods i egenskap av
ofrälse släkting. Han står utanför
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
