Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H’dxskogens diktare
mansamuletten: »makt över
människorna», lyder den helt kort. Armas Fagers
stämma mister en gång nästan varje
skiftning av sin ihåligt falska klang; det
är när han ropar ut sitt livs längtan
efter makten, den som är allt och skall
låta honom sätta sin fot på människornas
nacke, till hämnd för alla de år han gått
omkring som en av alla hundsvotterad
stackare. Och Stefan Irbens ärelystnad
överträffar de två andras, förmår
åtminstone mer; onaturligt ärelysten eller
fördärvad av maktbegär kallar han sig, där
han går i tranedansen med hela sitt
väsen knutet kring sin sjuka punkt,
falskspelsdomen, varav han en gång
oskyldigt drabbats.
Och mot detta de svagas upplågande
maktbegär bryter sig från de starkas
sida en motsvarande aggressivitet. Om
Schildts episka diktning i likhet med
Jacob Casimirs roman är en skildring av
konflikten mellan de starkas ras och de
svagas, så är hans dramatiska diktning
dramatiseringen av just denna konflikt,
d. v. s. den latenta spänningens
övergång i ett skede av öppen kamp på liv
och död. I Den stora rollen har denna
kamp redan både sin tragiska och sin
komiska symbol, sin tragiska i den röda
upprorsmiljön och sin komiska i den
avskedade statisten Armas Fagers
krigsförklaring mot teaterdirektionen.
Men på en gång mer konkret och
mer typisk står kampen när Schildt för
sista gången låter sin diktarfantasi spela.
Sparven i tranedansen blir en blodig
lek, när Stefan Irben står mot
legationssekreteraren Montgomerie,
uppkomlingen och främlingen mot
representanten för den starka klan som här heter
corps diplomatique.
I och med dramat om lyckoriddaren
finner ett centralt motiv eller snarare
motivkomplex sin väl ej konstnärligaste
och fullständigaste men säkert mest
tillspetsade form. Det ändar så sin
ödesbestämda själavandring genom det
mänskliga mikrokosmos, där okända makter
en gång i begynnelsen låtit dess livsfrö
hamna.
Och det sällsamma sker att det
därmed vinner ett nytt liv, når
verklighets-dignitet.
När Schildt två år efter
Lyckoriddaren nästa gång skall dikta, kan han det ej
mer. Han kan bara leva sin dikt.
Lyckoriddarens lätt genomskådade diplomatmask
faller, och Runar Schildt sätter punkten
för sitt liv med samma kula varmed han
ändat sin dikt. Slagen av den osynliga
sot som han själv beskrivit slår han sin
omgivning med oförstående häpnad
genom att liksom sin förste lyckoriddare,
överste Toll i Galgmannen, vid trettiosex
års ålder lämna en karriär mer ljus och
lovande än de flestas.
I uppbrottsögonblicket längtar han,
som samme överste Toll, bort från
staden och människorna och hem till
närheten av sin moders gård, där det är
skönt att sova. Bort från Helsingfors,
och hem till den lantligt stilla ort som
under långa år varit hans diktnings
fosterbygd. Där han nu enligt sin egen
önskan vilar, på gravgården i Lovisa
Ulrikas stad, där har han fred för den
trista och spruckna klangen av
Nikolai-kyrkans klockor. Den som mitt i
vårruset hetsat den levande med sin hemska
påminnelse om att han »dock fortfarande
var kvar i Helsingfors». Och som med
sitt missljud kanske ännu kunnat oskära
den lyhörde dödes dyrköpta ro..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>