Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Europas människoraser och folkslag. Av Birger Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska serieverk om världshistorien
rsynnerhet som de små utmärkta böckerna
i serien Natur och kultur, i vilka redan
medelhavsländernas forntidsfolk äro fylligt
belysta, erbjuda en ny och farlig
bakom-ryggen-konkurrens.
Främst må här Norstedts Världshistoria
uppmärksammas, med den rätt som
planerade 15 grundlärda band billigtvis böra
tillerkännas. Låt mig genast göra det
medgivandet: efter samvetsgrann genomläsning
av ali den i förstone citerade litteraturen
bevarar jag intrycken av Jarl Charpentiers
avdelning om »Det indoeuropeiska
urhemmet, Iran och Indien till Alexander den
stores död» i starkaste minnet, förmodligen
därför att den ger ett sådant omedelbart
intryck av pulserande vetenskapligt
tankearbete, av hjärna och nerv, av människa i
kast med gåtor, och det är ett oändligen
mycket mera intressant skådespel än den
elegante, i vit arbetsrock och
personligt noli-me-tangere klädde museimannen,
som ur sin glasmonter håller upp
fulländade, definitivt etiketterade fynd och fakta
till beskådan. (Jag kan icke, trots ali min
beundran för doc. Axel Boethius, motstå
den måhända syndiga frestelsen att sätta
upp hans »Grekland» i Bonniers
världshistoria som typen för det sista slaget av
historieskrivning.)
Även som stilist synes mig Charpentier
nå högst. Han skriver en smidig, sällsamt
vigorös prosa, mjuk och snabb,
förmedlande intrycket av liv, intelligens,
personlighet. Allt vad han avhandlar får ett
egendomligt medryckande intresse. Hans
knappa Alexandersbiografi är fängslande,
hans indiska kapitel, framställningen av
Zarathustraproblemet o. s. v. utmärkta.
Men med allt detta får icke vara sagt,
att Charpentiers kritiska radikalism, hur
starkt intryck av förtroendeingivande
vederhäftighet den än under läsningen
framsug-gererar, alltid är sakligt grundad. Jag har
på annan plats1 tagit upp hans påstående,
att det indoeuropeiska inflytandet nått
Norden först ungefär vid vår järnålders början,
till kritik och vill ej här upprepa mina
erinringar. Men liknande erinringar kunna
göras flera gånger under läsningen. Kanske
1 I artikeln Vårt fornfolk ej germaner! i
Stockholms-Tidningen under strecket den 6 okt. 1926
samt i artikeln Stenskeppets gåta i Sv. Dagbl. den
26 okt. 1926.
är det dock dessa förbluffande nya
påståenden, som till en del utgöra tjusningen i
hans framställning. Rätt vad det är öppna
sig dylika nya utsikter, som blänk av stora
vatten: läs t. ex. å sid. 444, om de
möjligheter som yppat sig att misstänka
släktskap mellan sumerernas kulturfolk i
Eufrat-länderna och dravidernas i Indien!
De semitiska stammarnas historia och
Egypten behandlas i Norstedts
världshistoria av assyriologen prof. K. Tallqvist.
Hans avdelning om Babylonien—Assyrien
och Israel kan väl tagas som
programmatisk för hela denna världshistoria, som ju
syftar till vetenskaplig uppgiftsrikedom och
stark betoning av det politiskt-historiska
stoffet.
Med förvåning ser man här sidorna fyllas
med ett myller av namn, data och
dokument, och till sist har man den känslan att
ett århundrade babylonisk historia kan
skrivas med nära nog samma skärpa som
vilket som helst århundrade ur vår egen
historia. Men jag vågar tro, att vår egen
historia skulle bli roligare. Tallqvists
semitiska historia är en snårskog att ta sig
igenom, där man understundom suckande
önskar att man måtte få se skogen och
inte bara de tallösa träden. Det är
nackdelen med fackmannaskapet. När Tallqvist
skriver om Egypten är han icke längre så
renodlad specialist, och hans egyptiska
historia är på ett helt annat sätt läsbar och
givande. Nå, det följer ju också med
ämnet.
En allvarlig brist i Norstedts
världshistoria är frånvaron av alla kartor. Man
får förutse, att kommande band härutinnan
icke skola betunga läsaren med samma
omak som det första. Att bildmaterialet är
obetydligt — det som finns är dock ofta
nytt och intressant — är av mindre vikt
i ett verk som detta. Härigenom vinnes
plats för mycken och esomoftast särdeles
nyttig text.
Bonniers Världshistoria står Norstedts
närmast ifråga om anläggningsplan och
vetenskaplig standard men affischerar genast sitt
mera folkliga syftemål genom den stora
mängden av nya och oslitna illustrationer,
alla försedda med så ypperlig text, att
man kan skaffa sig en icke föraktlig
historisk bildning bara genom att inprägla
bilderna i minnet, i behaglig begrundan av
701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
