Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Europas människoraser och folkslag. Av Birger Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur Norden
deras förklarande texter. För barn och
tjänstefolk brukar detta slags lärogång vara
en visdomens begynnelse, värd att särskilt
anbefallas, och i månget hus skola säkert
söner och döttrar i denna ypperliga
bildkrönika grundlägga sin historiska bildning
och lära sig älska den forskning, som är vårt
uråldriga släktes evigt unga sagoförtäljerska.
Som familjebok är Bonniers Världshistoria
alltså såtillvida utmärkt. Men texten står
nog icke alldeles på samma breda och
enkla plan. Härutinnan kommer Grimberg
ojämförligt fore.
Av textbidragen i Bonniers första del har
Axel Boethius’ omfångsrika »Grekland» förut
vidrörts. Den är skriven i en stil, som
svingar sina fraser med en böjlig stålklingas
spänstiga bravur, med blänk av solblixtar,
dansande efter det ungdomliga humörets
slagkraft. Men jag bekänner, att den nyktra
jämvikten, det friktionsfria språket i lektor
Hagendahls »Rom» i längden ger sinnet
större fägnad och avgjort låter lättare bruka
sig för helt prosaiska läroboksändamål.
Boethius resonerar och resumerar, där
Hagendahl lär. Det är ibland liksom
Boethius förutsatte, att läsaren förut känner till
saken och därför icke begär annat än en
erinran om dess tillvaro eller ett omdöme
om dess innebörd1, och dessutom kan
faktaanhopningen ibland vara alldeles för stor:
de stora linjerna förlora sig lätt för
Boethius, men icke för Hagendahl.
Fehr Lugn har skrivit Egyptens historia,
med väl avvägd betoning av det
kulturhistoriska och det politiska. Han är en
välunderrättad, omdömesgill,
förtroendeingivande egyptolog, och hans sakliga, sobra
framställningssätt såväl här som annorstädes
har ställt honom i första ledet bland våra
kulturhistoriker. Dock undrar jag, om ej
hans dubblering av den egyptiska historien
i Lindblads Världshistoria är om möjligt
ännu bättre. Hans stil är mera kursiv i
Bonniers; många små notiser, en klarare
utgestaltning av drag efter drag giva mera
relief åt hans skildring i Lindblads
världshistoria.
Docenten H. S. Nyberg synes ha
kommit en del bestörtning åstad genom att i
sin avdelning om Västasiens historia till
omkr. 500 f. Kr. betrakta perserkriget mot
1 Se t. ex. hur han rent yttre och konturmässigt
tecknar så svåra ämnen som konst, litteratur och
filosofi, sid. 437.
Grekland vid 500-talets ingång som en till
sin kulturhistoriska betydelse övervärderad
gränsfejd. Det måste ju erkännas, att en
dylik värdesättning lånar sig illa till
bakgrund åt så stora namn som Maraton,
Termopylæ, Salamis. Men den är nog icke
desto mindre tämligen riktig; och den är
icke ny. Docenten Nyberg torde ha myst
gott, då han erfarit läsekretsens
konservativa förtrytelse över det nya påfundet i
läran. — Hans avdelning, enligt min
mening måttfullt och i varje fall överskådligt
skriven, har sidor av största intresse, t. ex.
de om kilskriftens tolkning och de i
Eufrat-länderna utförda grävningarna.
I Bonniers världshistoria märkes närvaron
av en påfallande flink redaktörshand. Jag
tänker därvid mindre på den
lexikonmässigt översiktliga, rätt opersonliga
»Historieskrivningens historia», som inleder bandet,
än på de förträffliga kartorna och den
nästan alltid osvikliga sidohänvisningen i
texten. Illustrationsurvalet är så bra, att
det understundom är ingenting mindre än
en bragd. Förnämliga ting synas t. o. m.
vara hämtade ur de nyligen hitkomna
tidskriftshäftena, så up to date äro de.
Denne mönstergille redaktörs namn är Jean
Häggman.
Carl Grimbergs Världshistoria startar
bättre än hans Öden, och det vill dock
säga åtskilligt. Som historiskt bildande
läsning, avsedd att njutas i stilla aftonstunder
efter middagskaffet eller kvällsvarden, då
hjärnan ej orkar med årtal och
regentlängder och ali annan fordringsfull, hög
och hopplös förkunnelse, ställer den ali
annan utkommande historisk litteratur i
skuggan. Men om man säger, att
Grimbergs »Egypten» går utanpå fackmännens,
är man givetvis skyldig att framhålla, att
vad fackmännen vilja ge, är något delvis
annat än vad Grimberg vill ge. För dem
är den strängt historiska utvecklingsgången
huvudsaken, de nödgas därför uppehålla
sig vid identifieringen av de på varandra
följande faraonerna, vid krigsföretagen, de
på varandra följande perioderna av
uppsving och avblomstring. Grimberg kan nöja
sig med några porträtt av de främsta
faraonerna och vid utvecklingens huvuddrag och
kan sedan med utrymmets och den
oförbrukade kraftens hela förmån kasta sig över
kulturskildringen.
702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
