Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Venetianska renässansporträtt. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
tionde, verkar i Italien en annan
mästare, som känt ungefär detsamma:
Leonardo. Det drömlika skimmer, som
leker kring hans porträtterades läppar
— man må tänka på Mona Lisa eller
på någon av de anonyma, som hans
silverstift skänkt evigt liv —■
återspeglar samma andliga orientering i
overklighetens rike, varom Giorgiones blickar
berätta. Skillnaden är blott, att hos
Giorgione finnes mer av längtan och
låga, hos Leonardo mer av
gäckande gåtfullhet. Båda välja de i regeln
åt sina porträttmodeller en
huvudställning som låter bägge ögonen vara fullt
synliga; för båda äro därjämte ljus och
skugga ofrånkomliga medel att förstärka
den själsliga effekten.
Finnes ett samband mellan de två
samtidorna, Leonardo och Giorgione?
Vi veta det ej, och vi behöva ej antaga
det. En epoks stora tankar födas
alltid på mer än ett håll, det är nu
överhuvud en primitiv, fast nästan genant
allmän vanföreställning, att
»upptäckter», stora eller små, göras blott på ett
håll för att sedermera lånas till höger
och vänster.
Giorgiones lärjunge är Tizian, och
att göra fullständig boskillnad inom
deras verk är nu ej längre möjligt. Så
mycket mer som den unge Tizian till
punkt och pricka går i mästarens
fotspår. Det kan ju strängt taget vara
detsamma, om t. ex. »Konserten» i
Pitti är av lärarens hand eller den är
ett ungdomsverk av Tizian, något som
forskningen under fyrtio år varit
oförmögen att nå enighet om — den
återspeglar nämligen i varje fall klart som
kristall den typiskt giorgioneska
porträttstil, som Tizian under lång tid ej
kunde frigöra sig från. Koloriteten är
1 Morelli, Berenson, L- Venturi och Gronau:
Tizian. — Bode, Justi, Basch ochj Hourticq:
Giorgione.
svart i svart med guldig karnation och
med en hel del gräddgult i dräkten,
allt ytterligt enkelt. Lägg märke till
augustinermunkens huvudkast och
blickens frågande melankoli; vi känna så
väl igen den från Tizians ryktbara
Säf-staholmsporträtt, som för en del år
sedan gick ur landet, huvudsakligen på
grund av en olycklig expertis (det
ansågs vara målat av Cariani) — ett
bedrövligt exempel på den art av språkets
makt över tanken, som man kan
benämna den museala kulten med stora
namn! När man vet vad roll
taveleti-ketten spelar för allmänheten och hur
relativt litet detta mången gång har att
göra med uppskattningen av de
konstnärliga värdena, så frestas man ibland
att önska alla konstnärsnamn borta från
museernas tavelramar — till fromma för
en betraktelse av konstverken som
sådana!
Hur länge Tizian arbetar i sin
giorgioneska stil, är svårt att säga; man
tycks i allmänhet vara benägen att sätta
flertalet av hans romantiskt betonade
porträtt före 1518, med andra ord innan
tio år förgått efter Giorgiones död.
Louvren besitter två av de yppersta;
det ena är »Mannen med handskarna».
Giorgione-traditionen röjer sig i den
spartanskt förenklade koloriten och i
blicken; porträttet »berättar en hel
historia», för att begagna en sliten men
god fras. Ett nytt, rent tizianskt drag
utgör gestaltens säkra och värdiga
hållning, i detta fall så kontrasterande mot
det osäkra och skygga
ansiktsuttrycket.
Vi hinna här ej att steg för steg följa
Tizians utvecklingsgång. Omkr. 1530
är han som porträttist redan helt sig
själv. Vad är då hans personliga
porträttstil? Är det objektivism? Nej. Det
är subjektivism, men ej av Giorgiones
sköra art, utan den representerar ett
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
