Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige i finlandssvensk lyrik
Av Gunnar Castrén
y–JO ET ÄR ICKE LÄTT för
/ f 1 oss att sätta oss in i
käns-f I J lorna hos våra finländska
^—förfäder, då deras land 1809
skildes från Sverige, då det rike, som
varit ett, styckades i tu och då den del
de tillhörde förenades med den makt
som alltid tett sig som arvfienden. Låt
så vara att frihetstidens olyckliga krig
hade varslat om vad som skulle komma,
låt så vara att Alexander I skänkte
Finland en gynnsammare ställning än
man kunnat drömma om — det forna
fosterlandet var dock sprängt i tu, och
någon visshet om hurudan framtiden för
Finland skulle bli kunde ingen ha. Det
måste i otaliga sinnen ha skapat djupa,
uppslitande konflikter, då det gällde att
välja mellan de två delarna av det forna
fäderneslandet, mellan den del som
bevarade den gamla friheten i orubbad
trygghet och den del som visserligen
också tillsvidare bevarade denna frihet,
men där detta dock endast avhängde av
segrarens goda vilja. Att sådana
slitningar verkligen uppstodo, därpå ha vi
bevis. Men några litterära uttryck togo
de sig i allmänhet icke. I Sverige
genljuder sorgen och förbittringen över det
som skett hos en mängd av skalderna,
hos Ling, hos Atterbom och hos andra,
men framför allt hos Tegnér — vi veta
ju numera att hans Svea i sitt
ursprungliga skick icke innehöll en maning att
»inom Sveriges gräns erövra Finland
46—Ord och Bild, årg.
åter», utan att den tvärtom ville mana
det svenska folket att återerövra det
verkliga, icke blott det ideella Finland.
Men den känsla av förnedring och
smälek, som Fredrikshamnsfreden 1809
efterlämnat, utplånades eller mildrades
åtminstone på de flesta håll i Sverige genom
Norges erövring, och i varje händelse
omintetgjorde Karl Johans allians med
Ryssland det drömda revanschkriget,
varför också tankarna på ett sådant så
i dikten som utanför den snart nog
ganska fullständigt dö bort — för några
decennier.
Finland hade, då skilsmässan inträdde,
en enda skald av betydelse: det var
Franzén, som sedan ännu ett par år
dröjde kvar i Åbo, innan han flyttade
över till den andra delen av sitt forna
fosterland. Och det är hans uttalanden
vi ha att hålla oss till, då vi söka
litterära uttryck för de känslor, med vilka
rikets tudelning mottogs på östra sidan
om Ålands hav. Några dagar innan
ryssarna ryckte in i Abo skrev han
upprörd och gripen till sin närmaste vän i
Sverige C. B. Rutström ett avskedsbrev,
där det heter: »Vem skulle ej fälla en
tår vid den tanken: i morgon kanske är
allt för dig förlorat, som du ifrån din
barndom vant dig att anse för summan
av allt vad du har kärt och heligt,
varvid hela din tänkande varelse är fäst
genom själva det språk du talar och
skriver . . . Och nu vill jag fatta din hand,
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
