Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ti n n a r Ca s ir én
trycka den stumt och med en tår i ögat
säga sakta: farväl, tack för allt som
varit.» Det var det första omedelbara
uttrycket för hans känslor i ett
ögonblick, då han var alltför gripen för att
kunna uttala allt vad han kände.
Utförligare och mer ingående analyserar han
dem några år senare efter överflyttningen
till Sverige i sitt inträdestal i Svenska
Akademien, där han tackar akademien
för att den genom invalet bidragit till
att befria honom »ur det plågsamma,
kanske brottsliga tillstånd att leva med
kroppen i en ståt och med själen i en
annan». Han har erfarit att ingen kan
»utan en strid inom sig själv, som
lämnar sår i hans hjärta, bestämma sig för
endera av de tvenne lika kära, lika
dyrbara hälfter av ett styckat fädernesland»,
och han nämner bland det som dragit
honom till Sverige icke blott dess
samhällsskick utan ock sambandet med »det
ädla och själfulla folk, som han tillhört,
icke blott organiskt närd av dess
samhällskropp, utan andligen livad av dess
öden och bedrifter, dess språk och
snilleval». I detta Franzéns uttalande ljuder
ali den känsla av gemensamhet med
Sveriges rike och Sveriges kultur, som
i skilsmässans ögonblick fyllde så gott
som hela Finlands folk. Men hur djupa
slitningarna mellan fosterlandets båda
hälfter än voro i Franzéns själ, präglas
dock de dikter, i vilka han uttalar sin
syn på framtiden, av en optimistisk och
harmonisk förtröstan. I »Briggen och
slupen» skildrar han i en allegori
skilsmässan — briggen är Sverige, slupen
är Finland, och slupen, som följt
briggen åt, men i en storm skilts från den,
erövras av ett skepp, »på dessa eldgap
rikt, som mer än Montesquieu och Grotius
bevisa». Slupens folk har ingen annan
möjlighet än den att foga sig i vad som
skett, och Franzén antyder därmed ett
försvar för den resignation, med vilken
man i allmänhet i Finland, sedan striden
väl var avgjord, fann sig i de nya
förhållandena :
Vad kan, vad bör dess folk i nöden företaga?
Mot styrkans övermakt ges något val av råd?
Det har ej annan plikt än lyda och fördraga,
förgäves tröstat av den nåd,
att bli vid samma ordning än,
som hölls av briggens folk, de tappre, frie män.
Det kan blott till avsked sträcka
famnen mot sin vän och i sin själ bevara
troheten och vänskapen. Då Franzén
skådar mot framtiden ser han, hur hos
Finlands folk tacksamheten mot Sverige
evigt skall leva:
Om ock för evigt skilt det evigt ej förgäter
sitt hjärtas helga skuld emot det broderfolk,
som var dess ljus och stöd och ledare och tolk,
och delte med det jämt på havet och i hamnen.
Men känslan av den förening, som
enligt hans övertygelse ideellt sett alltid
skall finnas mellan de två landen,
oberoende av hur deras politiska öden
gestaltas, svingade sig än högre i dikten
»Den inre föreningen», som uttrycker
hans djupaste tro på att det gives en
värld ovan denna tillfälligheternas värld
och att de band, som där knytas, icke
kunna avklippas av några jordiska
maktspråk :
Folken må söndras av skiftande makter,
döden må bryta de käraste band:
tanken går fram genom ropande vakter,
känslan besöker de saligas land.
Minnet har kvar vad ej sinnena röna,
hoppet åt seklerna sträcker sin syn.
Hjärtat, som rörs av det ädla och sköna,
anar sin vän bortom havet och skyn . ..
Heliga känsla! de bröst, där du bjuder,
känna sig lugna på vardera strand.
Regnbågen lik, över havet som sjuder,
bind, genom skyn, du de söndrade band.
Under de följande årtiondena gick
emellertid utvecklingen icke endast po-
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
