Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv er ig ei fin landssvensk lyrik
litiskt utan även kulturellt rätt mycket
åtskils i de båda länderna. I Finland
ackommoderade man sig efter de nya
förhållandena, och ett resultat var att
småningom en stark nationell rörelse växte
fram, delvis en följd av de romantiska
nationalitetsteorierna som gingo fram över
hela Europa, men delvis också ett rent
instinktivt medel för självbevarelsen
gentemot Ryssland. En sida av denna rörelse
var arbetet på att göra det finska
språket till ett kulturspråk, som skulle
ersätta och förr eller senare uttränga
svenskan, som dittills varit det
ena-härskande bildningsspråket i Finland.
Det var ganska naturligt att man i Sverige
stod främmande för denna rörelse, något
som J. V. Snellman på 1840-talet med
beklagande konstaterar. A andra sidan
gjorde åter de politiska förhållandena i
Finland att liberalismen, som i Sverige
från 1820-talets slut spelar en så stor
roll, icke där på länge kunde få någon
praktisk betydelse, och de svenska
politiska striderna uppfattades därför i
Finland, länge som småsinnat partikäbbel
utan någon mer betydande ideell
bakgrund. Man kände sig överlägsen i
Finland, därför att man där tyckte sig ha
en större idé att kämpa för:
nationaliteten.
Två av våra skalder ha givit tydliga
uttryck åt de känslor, med vilka man
på 1830- och 1840-talen i Finland såg
på Sverige. Den’ ene är Lars Stenbäck,
den andre Zachris Topelius.
Stenbäck, senare utom för sina dikter
bekant för sin pietism och för sin
polemik mot Runebergs »Den gamle
trädgårdsmästarens brev», vistades som ung
student två år i början av 1830-talet
i Uppsala. I en dikt »Hälsning till
Uppsala» skildrar han de stora förväntningar,
med vilka han kom dit. I sitt hem, en
österbottnisk prästgård, hade han drömt
sig ett Sverige, genomträngt av den stor-
vulna anda som tycktes leva i dess stora
historiska minnen, men orolig’frågar han
sig om förväntningarna skola bli
uppfyllda, om nutiden är värdig de forntida
skuggorna:
O tyst! igenom märg och ben en djup allvarlig
bävan går;
de stora kämpar sova här, på deras gamla grav
jag står.
Hell er! jag höga skuggor förr på
hemlandsbergen skådat har.
Men finns hos edra söner än den stora, stolta
kraften kvar?
Dikten mynnade sålunda ut i ett
tvivlande spörsmål. I en annan dikt,
»Stockholm», ger han ett svar på frågan. Han
har vandrat där bland de stora minnena,
men han har omkring sig sett blott ett
av små vardagsomsorger upptaget folk.
Han tänkte på Gustav Vasa, som »ärans
lugn gav åt sitt arma land». Och han
fann Gustav Vasas stod, men äran fann
han ej. Han tänkte på Gustav Adolf
och hans kämpar. Om deras bedrifter
skrev man böcker, och deras gravar
prydde man, men fåfängt sökte han
några motsvarigheter till dem i nutiden.
Och han slutar besviken:
Jag kom och gick omkring på dessa ställen,
dem så jag älskat på min fosterjord.
Jag sökte äran, som bott här bland fjällen,
jag sökte storhet uti liv och ord;
så såg jag i en värld av ädla minnen
ett folk i små bestyr med spridda sinnen,
men annat såg jag ej.
Det ligger bakom denna
desillusionerade syn på dåtidens Sverige
sannolikt en del rent litterära intryck från
svensk götisk poesi, som också den
framkallat forntidens stora minnen för att
visa samtidens svenskar huru små de
voro. Men samtidigt vittnar dikten om
att den anda, som behärskade dåtidens
Sverige, redan föreföll en finländare
främmande. Liknande intryck återfinna
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
