Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u n 11 a r Castrén
vi ett tiotal år senare hos Topelius, som
sommaren 1843 gjorde en resa till Sverige.
Även han hade varit djupt genomträngd
av Sveriges stora traditioner, men man
ser att vissa tvivel på det dåvarande
Sveriges förmåga att uppbära dem hade
vaknat redan innan han själv kom dit.
Då han sommaren 1835 hörde att
Riddarholmskyrkan antänts av blixten skrev
han: »Det ser ut som om det vanartade
Sverige icke mer vore värdigt att
förvara sina största hjältars ben».
När han sedan själv får tillfälle att
iakttaga förhållandena där, sammanfattar
han sina intryck — liksom Stenbäck det
gjorde — i en dikt, där också han ser
det moderna Sverige mot bakgrunden
av de stora hjälteminnenas allvarligt
mörka fond. I dikten »På Mälarstranden»
(senare kallad »Stockholm») skildrar han
först Stockholms underbara skönhet en
solljus sommardag för att sedan övergå
till människorna:
Och folket där
hade mycket roligt
bland allt besvär;
det var så lätt,
det var så förtroligt,
så var dess sätt.
Fordom var det annorlunda, då stridde
man, där idyllisk frid nu råder, då buro
dessa svenskar, som nu endast leka, svärd
i händerna:
O Mälarstrand
hur du skiftat öde
allt efter hand!
Din glans är bytt,
dina kämpar döde,
och allt är nytt.
Men man märker tydligt hur Topelius’
lynne dock är ett annat än den mörke,
gravallvarlige Stenbäcks. Hur mycket än
även Topelius manar fram forna tiders
hjältegestalter för att förkrossa samtiden,
kan hans ljusa, öppna sinne ändå icke
värja sig mot tjusningen som strålar ut
från den lyckliga, glada staden:
Den vackra stad
dina böljor skölja,
den är dock glad!
Jag älskar den,
jag de minnen aktar,
som bor där än,
och varm i håg
jag din lek betraktar,
o Mälarvåg!
Man ser hur missräkningen för Topelius
trots allt icke blir så allvarlig, hur glädjen
och leken nästan kommer honom att
glömma att han dock i grunden hade
helt andra anspråk på Sveriges
huvudstad, låt så vara att han aldrig känner
sig fullt förtrolig med denna stämning
av leende sorglöshet, som behärskar
hans intryck av Stockholm.
Bakom den känsla av främlingskap
gentemot Sverige, som vid denna tid
framträdde på så många håll, låg
emellertid även någonting annat än det att
man mätte det moderna Sverige med
det forntida Sveriges måttstock och fann
det för ytligt och svagt — bakom låg
också på många håll den framväxande
nationalitetsrörelsen, som till en del fullt
medvetet avlägsnade sig från Sverige.
För den finskt nationella uppfattning,
som på 1840-talet härskade ganska
enväldigt även bland den svensktalande
ungdomen i Finland, tedde sig de sex
århundraden, under vilka Finland varit
förenat med Sverige, som en tidrymd,
då det finska folkets egendomligheter
och individualitet hindrats framträda; nu
gällde det att bära detta rent finska fram
i dagen, renat från varje fläck av
utländskt och särskilt svenskt väsen.
Topelius själv var en tid ganska starkt
gripen av sådana tankar; i en dikt
uppmanar han den finska folkanden att kasta
av sig allt germaniskt slagg, d. v. s.
724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
