Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige i f inlands sv ens k lyrik
allt det svenska, som vidlådde den. Och
hos andra av tidens skalder uttalas
dylika tankar oftare och ivrigare.
Törnegren, en av tidens mindre skalder, som
själv i sin ungdom tänkt överflytta till
Sverige, men slutade sin bana som
bibliotekarie och professor i
litteraturhistoria i Helsingfors, hyllade visserligen vid
universitetets tvåhundraårsfest 1840
Sverige, »som vår bildnings planta sådde»,
men några år senare betonar han
kraftigt, att Finland nu andligt är fullt
självständigt, så att den svenska bildningen
där icke har någon annan uppgift än
den att försvinna:
Son av främmande land, som gästat hos oss,
din hågkomst hålla vi kär,
du tände, vi minnas det, kunskapens bloss
bland ödsliga skogar och skär.
Nu nattens mörker från oss gått,
vår himmel har ljuset förgyllt;
vårt folk har din skänk och dess värde förstått,
men, främling, ditt värv är fyllt.
Uen förkunnelse av den svenska
kulturens främlingskap i Finland, som hos
Törnegren hovsamt och kanske med ett
stänk av vemod kommer fram, bedrevs
skarpare och hänsynslösare på andra håll,
främst på finska men ock på svenska.
Och en stor del av den historieskrivning,
som uppstod under denna finska
nationalitetsrörelses inflytande, såg i Finlands
svenska tid en period, då landets krafter
väsentligen utnyttjats till för Finland
främmande ändamål, till upprätthållande
av Sveriges stormaktsställning — varvid
denna historieskrivning visserligen icke
grundligare ingick på spörsmålet, om
icke denna stormaktsställning varit
förutsättningen för att Finland icke långt
tidigare än nu skedde kommit under
Rysslands välde.
Väl åkallades fortfarande i festdikter
vid olika tillfällen de stora gemensamma
minnena, väl hyllades ofta Per Brahe,
den store svensken, som gjort så mycket
för Finland, men några djupare känslor
av samhörighet med Sverige, vare sig
med det gångna eller med det samtida,
finner man blott sällan i diktningen i
Finland vid 1800-talets mitt. Och även
den tacksamhet Finland borde känna
mot Sverige sattes ofta i fråga på finskt
håll — denna »hjärtats helga skuld emot
det broderfolk som var dess ljus och
stöd och ledare och tolk», som Franzén
försäkrat att det aldrig skulle förgäta,
—-och kring den eventuella
tacksamhetsskulden uppstod på 1870-talet en strid,
som satte spår även i poesin. Den finske
språkforskaren och skalden August
Ahlqvist hade i en finskspråkig
promotions-dikt i slutet av 1860-talet uttalat sin
uppfattning att den svenska erövringen
varit en ovärderlig lycka för Finland; han
hade lärt sig att skatta den svenska
bildningen högt icke minst därför att
han under sina forskningsfärder bland de
finska stammarna i Ryssland och
Sibirien, som icke fått del av denna
bildning, sett hurudant också finnarnas öde
annars hade blivit. Ahlqvist var icke
ensam om sina åsikter på finskt håll.
Men hos många av de radikalare
fenno-manerna väckte sådana uttalanden ond
blod. Och i bondeståndet i Finlands
lantdag reste sig 1872 en medlem,
folkskalden och bonden Puhakka, och sade,
att han bra gärna skulle se originalet
till den skuldsedel till Sverige och dess
bildning, om vilken det talades så mycket.
Det var detta Puhakkas yttrande som
gav upphov till Topelius’ dikt »Originala
skuldsedeln», där Topelius, trots sina
sympatier för den finska rörelsen och
trots sitt milda sinnelag, i indignerade
ord vände sig mot dem som icke
erkände Sveriges kulturella mission i
Finland. Han upptar Ahlqvists tankegång
och visar på de förskingrade, vilda finska
stammarna, på mordviner, tscheremisser
och vad de heta:
725
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
