Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ti 7i ii a r Ca str én
Det var Qvantens avsked till den
skandinaviska politik, som för honom
inneburit så stora men så bittert svikna
löften. Våra dagars historia skänker icke
mycket erkännande åt Karl XV:s
skandinaviska politik, och förmodligen har
den rätt. Men skalderna ha beundrat
honom — icke blott Qvanten utan också
Strandberg och Henrik Ibsen — han
som sände sin dikt »utan namn» till
den ridderligaste: till den i vars
händer svärdet brände, som icke fick dragas.
Qvantens stridsdrömmar voro, det
visade utgången, politisk romantik. Och
den hade icke heller i Finland någon
resonans under de årtionden som följde,
en period av livlig praktisk, ekonomisk
och även politisk utveckling, där till en
början farorna från Ryssland icke tycktes
alltför oroande. Man hade länge nog
annat att tänka på. Kärleken till Sverige
omtalades huvudsakligen i officiella
festdikter vid studentmöten. Man har ett
intryck av att förbindelsetrådarna blevo
allt tunnare. *
Då på 1880-talet de nya kulturella
europeiska strömningarna kommo till
Finland skedde det också blott till en
jämförelsevis ringa del över Sverige.
Georg Brandes och Kielland spela en
större roll för vår åttiotalslitteratur än
Strindberg. Det tyckes visa att
förbindelserna mellan Sverige och Finland då
voro mindre starka än de senare blivit.
Det berodde emellertid kanske också på
mer tillfälliga personliga sympatier och
antipatier. Tavaststjerna, vårt åttiotals
störste skald, skrev efter sitt första
Stockholmsbesök 1883: »Det var styva
och långa herrar och ännu styvare och
längre damer», och efter ett senare
besök berättade han för Werner
Söderhjelm: »Svensk botten må du tro. F—n
så kusligt folk, kusliga förhållanden och
kusligt väder . . . Det är något gräsligt
detta sirlighetens högkvarter med snob-
beri ända ut i fingerspetsarna.» Han fick
i alla fall senare goda vänner i Sverige
trots denna sirlighet, som var främmande
för hans finländskt oslipade sätt och
väsen. Men hur hans väsen även därefter
reagerade mot den svenska vänligheten
har han själv skildrat i en dikt »På
svensk botten», där han berättar, hur
han avvisade en varm hand, som räcktes
honom, då han på svensk mark
mottagit en politisk olyckspost — han såg
knappt på den som räckte honom
handen, men gav sina känslor luft i ord,
som nästan brutalt avvisade allt
medlidande:
Ett folk som mitt skall stå på egna fötter,
om än så fattigt, än så obekant;
det måste suga genom egna rötter
sin magra näring ifrån tallmons brant! . ..
Jag vill ej tröst, jag vill få mod att hoppas.
Det ligger oändligt mycket av
Tavast-stjernas personlighet i detta trotsiga
avvisande av vad som var en ärligt menad
vänlighet, men det ligger också mycket
finskt lynne däri. Där skymtar en av
olikheterna mellan finskt och svenskt,
som så ofta mötas i bjärt motsats.
Tavaststjerna har ägnat svensk natur
flera dikter, men det politiska och
kulturella förhållandet mellan Sverige och
Finland har han icke i sina dikter berört.
Men ungefär vid den tid, då han
framträdde, begynte den medvetna svenska
nationalitetskänslan i Finland vakna, och
den skänkte den finländska dikten om
Sverige en ny ton. Det första resultatet
är vad som kan kallas en finländsk
vikingaromantik — det är betecknande att
denna svenskhetsrörelses första tidning
hette Vikingen och att dess förste skald,
Wichmann, framträdde under
pseudonymen Gånge Rolf. Gånge Rolf inledde
1880 denna diktning; han skildrar
vikingaskaran som drog mot öster »på
ledung» över »Eystrasalts våg» och kom
728
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
