Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige i f in lands sv ens k lyrik
till Nyland, där de svuro att bevara
fä-derneseder och nordmannatunga:
Den ed de så svuro, den hölls ock av dem.
De strävat, de blött för sitt nyvunna hem.
Vi veta det bäst, deras söner.
De brutit vår åker, de rödjat vår äng,
de bäddat var fiende blodrödan säng,
de lärt oss vår sång, våra böner.
(»Till mina kamrater».)
Det är icke svårt att höra att den
sången närmast är lärd av Gunnar
Wennerberg, vars ord och rytmer här gå
igen. Men samtidigt ligger det nog
bakom en stark finländsk-svensk
känslostämning. Ty från den äldre dikt, som tagit
upp gemensamma historiska minnen,
skiljer sig denna genom att betona, att det
är svenskarna i Finland som äga dessa
minnen; det är till dem Gånge Rolf
riktar sin dikt —■ »Du Skandiska
vaktpost på Fennias skär» kallar han den.
I de finlandssvenska generationer, som
sedan följt, har samkänslan med Sverige
alldeles påtagligt blivit allt starkare och
starkare. Till en del har det sin orsak
i att den svenska kulturen i Finland
känt sig allt mera beträngd och därför
sökt stöd i Sverige, till en del väl ock
därpå att nittiotalets återuppvaknade
svenskhet i Sverige återverkat även på
svenskhetskänslan i Finland. Och detta
nya varmare och innerligare förhållande
till Sverige återspeglas på många ställen
Finlands svenska dikt.
Den vikingaromantik, som inletts av
Gånge Rolf, återfinnes fördjupad i många
av Mörnes och i några av Procopés
dikter. Hos Mörne, den finländska
svenskhetens egentlige skald i nutiden, blir
finlandssvenskarnas förhållande till
Sverige ett av de stora problemen, till vilket
han ofta återkommer. Hade J. V.
Snell-man på 1840-talet klagat över att man
i Sverige icke förstod Finlands finska
nationalitetsrörelse, så klagar Mörne över
att man där nu icke förstår Finlands
svenska nationalitetsrörelse. Han känner
samhörigheten med allt svenskt, han
känner sig som en svensk, han kräver
rätt för Finlands svenskar att vara
svenskar, men han finner icke i Sverige
det genljud för sådana tankar han väntat;
där blir den svenske finländaren trots
allt en främling och hans dikt en
främmande dikt. Därav födes mycken
bitterhet i Mörnes sinne.. Han känner det som
vore Finlands svenskar en av alla
övergiven stam, omgiven av ovilja och hat
i sitt eget land, mött med likgiltighet i
Sverige: »du spridda stam, av Finland
gäckad och av Sverige sviken» kallar
han den en gång. Man möter också den
känslan, förflyttad till fjärran forntid, i
den dikt Mörne ägnat »Den helige
Sigfrids dag», den dag i den grå
medeltiden då Finland, som kallades Österland,
fick rätt att deltaga i de svenska
kungavalen. Då konung Håkon Magnusson
kungjort detta gick det, berättar Mörne,
en viskning genom det svenska folket:
»Vad rör oss Österland!»
Och viskningen blev mummel
och mumlet rop: när kommo snälle män från
Lappland,
från skogen nordpå älvarna, från skären öst på
havet,
när sågos vittre män från Osterland!
Men i samma dikt ger Mörne ett vackert
uttryck åt den enhet, som en gång
bundit samman allt Sveriges rike, då Finland
ännu hörde dit. I februarikvällen ringa
kyrkklockorna i Abo:
Och i Sankt Marie och Sankt Karins
svarade en långsam aftonringning,
och i vida, vita vildmarkslandet,
längst i öster bortom Saimens fjärdar,
längst i trollens nord bak Ules forsar,
frusna barkbrödsbygdens arma klockor
talade med spröda, vilsna stämmor
samma språk, som ljöd från Värends skogar
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
