Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige i f inlands sv ens k lyrik
eningen»; också Hemmer diktar om de
ideella makter, som bygga bro över
havet. Men för Franzén voro dessa makter
dock allmännare idéer, det ädla, det
sköna, ljuset, förnuftet; för Hemmer är
den makt, som förenar vad politiska
gränser skilja, någonting konkretare: det
är språket, det är den svenska själen.
Detta visar den väg de svenska
finländarnas känslor för Sverige vandrat under
ett sekel.
Men i andra dikter av andra författare
från senaste tid taga sig känslor mot
Sverige uttryck, vilka icke på samma
sätt äro knutna vid det nationellt svenska
medvetandet i Finland, utan där de
allmänna historiska traditioner, som förena
Finland i dess helhet med Sverige,
framträda. Dit hör en strof i Emil Zilliacus’
dikt »Vår flagga» — i hamnen ser han
bland de andra flaggorna också den
svenska:
Och där lyste en flagga, som städse förmått
mina minnen och drömmar nära.
Den lyste i solguld och himmelsblått,
det var som hade den duken fått
ali rymdens renhet att bära.
Dit höra de dikter, som ägnades den
svenska brigaden i vårt frihetskrig, främst
Gripenbergs och Procopés. Och dit hör
slutligen Gripenbergs dikt vid
kungabesöket sommaren 1925:
Då Sveakungen går i land
kring honom vindar leka,
befriade från seklers band
det gångnas röster eka —
och våra forna fanor
för vinden slå igen.
Det ekar som av anor
och steg av döda män ...
Den kungakrona, som han bär,
var även vår i tiden.
Det svärd, som Sveriges rikssvärd är,
har fört oss an i striden.
Stån upp, I traditioner
från förr, till dagens fest!
Och dånen högt, kanoner,
för Finlands krönta gäst!
(»Sveakungen»).
Det var icke blott då Sveriges konung
åter en gång efter ett sekel steg i land
på Finlands jord som traditionerna från
forna dagar stego fram levande och friska,
som det gångnas återuppväckta gestalter
talade sina starka ord till oss om
gemenskap mellan de två länder, som
fordom varit ett. De traditionerna ha
under de senaste decennierna blivit allt
klarare medvetna i Finland, allt starkare
känslan av att vad som än hänt under
det sekel som senast gått
föreningsbanden från de sex sekel som varit
gemensamma icke ha brustit. Och därför är
historien om Sverige i Finlands diktning
icke avslutad i den stund, som nu är inne.
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
