Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En gåta i sten. Av Anna Maria Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gåta i sten
vill hålla honom i förvar, han får ej
spara på vare sig säckar eller kistor».
Den gåtfulla inskriftens senaste
uttolkare, professor J. Roosval, har uttalat
en förmodan att här syftas på ett
företag av Kristiern Tyrann. I Storkyrkans
övre del lät nämligen denne inbygga ett
slags kastell, från vilket man kunde
beskjuta Stortorget och angränsande gator,
något som ju kunde kallas ett slags
»ålkista», där svenskar fångades. Hur
sinnrik den eminente forskarens tydning
än är, så tyckes den mig lida av ett fel:
det är något sökt i att låta »ålen»
betyda svenskarna eller stockholmarna.
Och om ålen hade denna betydelse, då
var det något omotiverat att år 1521
med triumferande tonfall tala om hur
svårt det var att fånga den. Alldenstund
kung Kristian sistlidna november visat
sig ha makt att skicka till schavotten
ett stort antal av rikets främsta män.
För min del tror jag, att denna rebus
i sten kan tolkas på ett mera enkelt
och närliggande sätt.
Alen är ju så att säga huvudpersonen
i både skulptur och text. Vad är det
som i den allmänna uppfattningen är
ålens främsta karakteristikon? Jo, hans
förmåga att undkomma faror och försåt,
att glida undan förföljarna ännu när de
redan tyckas ha honom i händer. Det
fanns år 1521 (märk att i texten betonas
detta årtal!) en man som hela Sverige
talade om: en man som flytt ur ett
fängelse i Danmark och därpå ■— först
i Lübeck, sedan på åtskilliga platser i
Sverige ■— lyckligen undgått fiendernas
försök att fånga honom. Den mannen
hette Gustav Eriksson och var av
Vasaätten. Efter att ha vunnit segern vid
Badelundsås, stod han utanför Stockholms
portar med sina trupper. Hur hans kamp
mot Danmarks konung skulle sluta, det
visste ännu ingen, men då den forne
flyktingen nu förde befäl över en talrik
här, så var det icke obefogat — för sä
vitt det var Gustaf Eriksson som
åsyftades med talet om den »feta och starka
fisken» — att framhålla hurusom man
icke kunde »fånga honom med blotta
händerna».
Av de båda djuren som vilja fånga
ålen och vilka man i allmänhet plägat
beteckna som lejon, skall det ena — det
med man utrustade — också
otvivelaktigt beteckna ett sådant. Men det andra?
I gamla heraldiska och symboliska
skulpturer och målningar pläga djur av
samma art vara så lika att det ena blott är
en duplikation av det andra. När
därför olikheten är så stor som i här
föreliggande fall, torde man kunna antaga
att med de båda bilderna betecknas olika
slags djur. Djuret utan man är ganska
likt dem som förekomma i vissa gamla
framställningar av det danska vapnets
leoparder. Om man nu antager att med
leoparden menas Danmark och med
lejonet det norska vapnets heraldiska djur,
får man, synes det mig, en mycket
acceptabel lösning av rebusens mening. Här
torde skildras huru både Danmark och
Norge söka fånga den svenske hjälten.
Det finns ju traditioner om att norska
trupper infallit i Dalarna under början av
befrielsekriget. I alla händelser är det
ju fullt motiverat om man velat beteckna
de båda förenade rikena Danmark och
Norge som »ålens», Gustav Vasas, fiender.
Under den tid då Gustav Vasa
belägrade Stockholm, fanns det helt visst
många inne i staden som önskade
angriparen framgång, ehuru det
naturligtvis ej var rådligt att öppet uttala sådana
sympatier. Kanske delade Adam van
DüREN, den tyskfödde konstnär som är
upphovsman till skulpturen ifråga, dessa
tänkesätt. Han är från andra arbeten
känd, säges det, för en viss benägenhet
»för svårbegripliga inskrifter på sina verk».
Här hade han, ifall han ville ge utlopp
733
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
