Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- En gåta i sten. Av Anna Maria Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Maria Roos
åt sitt skämtlynne — och eventuellt sin
dolda sympati för belägraren —, ökad
anledning att vilja vara svårbegriplig.
Men om han i denna skulptur velat
symbolisera de faror Gustav Vasa varit
utsatt för och vilka han lyckligen
undgått, och om han år 1523 ännu befann
sig i Stockholm, då fick han måhända
en gång tillfälle att, med en viss
tillfredsställelse, visa sin rebus för den segrare
som midsommaraftonen nämnda år tågade
in i Stockholm och strax begav sig till
Storkyrkan för att inför altaret hembära
sitt tack för lyckligen ändat befrielseverk.
*
Professor Otto Rydbeck har i
uppsatsen »Alen och lejonen i Stockholms
Storkyrka» (Fatburen 1906) samt
skildringen »Adam van Düren» (i »Två
märkliga konstnärer» 1918) erinrat om
vad historieskrivaren Johannes Messenius
i sin »Sveopentaprotopolis» berättar om
skulpturen i fråga. Han säger att Didrik
Slagheck lät uppsätta densamma, strax
innan han måste för Gustav Vasas
övermakt fly från Stockholm. Messenius
anser ålen betyda Sverige och lejonparet
Danmark. Men hur skulle man kunna
förklara att Didrik Slagheck, den
grymme förtryckaren av svenskarna, skulle
vilja i en inskription betona att Sverige
icke låter sig fångas av Danmark?
Tydligen medveten om denna osannolikhet,
har professor Rydbeck framställt en
annan hypotes: med ålen avser Didrik
Slagheck sig själv, med lejonparet
svenskarna. Den mäktige
kungagunstlingen ville sålunda före sin flykt
hånfullt antyda att svenskarna inte skulle
få honom fast.
Men det är flera omständigheter som,
tyckes det mig, göra denna tydning föga
sannolik.
Didrik Slagheck hade i början av år
1521, då han var upptagen av att be-
kämpa den upprorsrörelse vilken Gustav
Eriksson satt i gång, säkerligen ingen
tanke på att nödgas fly från Stockholm.
Sedan kom det en tid, då danskarna,
när upprorsrörelsen tagit oväntad fart,
begynte säga till varandra att orsaken
till detta uppror nog huvudsakligen var
svenskarnas förbittring mot Didrik
Slagheck, vilken de betraktade som den
egentlige anstiftaren av Stockholms
blodbad. Hela upproret skulle stanna av,
menade danskarna, om svenskarna finge
höra att Slagheck blivit straffad.
Slagheck sattes nu i fängelse — något som
dock företogs med hans eget begivande.
När emellertid svenskarna inte alis
genom denna skenmanöver föranleddes att
upphäva Stockholms belägring, lämnade
Didrik Slagheck i sällskap med
Belde-nacke och Gustav Trolle den belägrade
huvudstaden. Tvivelsutan hade de tre
höga herrarna tagit med sig ett
ansenligt följe av väpnade män på färden.
Det finns heller inga uppgifter om att
svenskarna sökt hindra deras färd. Men
det är psykologiskt sett föga troligt att
en mäktig och högmodig man, som ännu
aldrig blivit jagad av fiender, i tanke
på möjligen kommande faror skulle låta
framställa sig som förföljd och
slingrande sig undan forsåten. Det är också
svårt att tro att han under den
upprörda tiden innan han genom Gustavs
makt tvangs att fly — som Messenius
uttrycker sig — skulle haft tid och lust
och intresse för att spekulera ut och
låta utföra en stenskulptur med en
gåtfull inskrift.
En helt annan sak var det med Adam
van Düren. För en konstnärsnatur är
det ett behov att uttrycka sina känslor
och tankar, och det är ingenting
otroligt i att han mitt under belägringens
faror och umbäranden funnit tillfälle och
håg att syssla med sin gåta i sten.
Prof. Rydbeck framhåller att de öv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0800.html
