Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bolsjevikerna. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bolsjevikerna
des graderat härskande brödraskap, vars
medlemmar tränas till kadaverdisciplin, och
med hemlig propaganda som viktigt
politiskt kampmedel, saknas inte heller därvid
exempel på tidigare organisationer av
besläktad art: man kan tänka på jesuiterna
i deras urartade form, eller kanske ännu
bättre på en sådan på sin tid mycket
livaktig företeelse som de bekanta
persisksyriska assassinerna, vilka under
korstågstiden åtnjöto ett anseende liknande
bolsjevikernas nu samt riktade det franska språket
med dess uttryck för mördare, och vilkas
stormästare, den av blod, haschischångor
och chiliastisk mystik kringvärvde Gamle
på Berget, för en terroriserad yttervärld
tedde sig som något lika ruskigt, och för
sina tilltuktade slavar som något lika
allsmäktigt och sakrosankt, som vad fallet i
våra dagar varit med Lenin.
I främsta rummet beror naturligtvis det
speciella intresset för bolsjevikerna på den
rent animala skräck de injaga: anständigt
folk tar utan vidare för givet, att de en
vacker dag dyka manstarkt upp med bajonetter,
proskriptioner och politiska katekeser etc.,
alltför sluga, starka och ondskefulla för
att kunna motstås av vår hederliga
otymplighet; och eftersom anständigt folk i
allmänhet besitter, som Bismarck någon gång
sade om sig själv, »ein sentimental
ange-hauchtes Naturell» och därför tycker bäst
om att leva och dö under någorlunda
beräkneliga och av vanan mildrade
former, te sig de av bolsjevikerna
praktiserade metoderna på dessa tre områden
kanske ännu mer ohyggliga än vad de rent
abstrakt sett äro, jämfört med våra egna,
borgerligt vedertagna.
Men ytterligare en sak, som förlänar
dessa figurer en med vedervilja blandad
tjusning, är den, att sannolikt alla människor,
även de mest stillsamma och rotfasta,
någonstans i sin själs undre skikt och
mörkaste skrymslen rymma någonting av en
rebell och bråkmakare, ett fragment av
en revolutionär fantast, en embryonal
bolsjevik, — infantila kvarlevor, som kunna
göra sig förnimbara under trista och
förmörkade ögonblick, när några
obalanserade, världsfientliga hjärnceller plötsligt
börja delirera en smula på egen hand.
Tvivelsutan har t. ex. var och en någon
gång under gymnasiststadiet varit
bolsjevik, åtminstone i sina känslor gentemot
undervisningsväsendet och dess
representanter, och funnit hela systemet så
orättvist och plågsamt, så löjligt och fullt av
orimligheter, att det strängt taget endast
skulle kunna kureras med dynamit. Och
injagar inte t. ex. parlamentarismen och
vad därtill hör stundom hos den enkle
medborgaren en känsla — utan tvivel
fullkomligt oresonlig ■— att världen skulle
bli bättre och tillvaron få mindre
irrationell prägel, därest allt sådant ju förr dess
hellre bragtes att förflyktigas! »Min Gud,
min Gud!» brukade Sankt Polykarpus
utropa, »i vilket århundrade har du icke
låtit mig födas!» — och ropar inte envar
stundom så; eller, rättare sagt, når man
inte någon gång därhän, att man trots
framåtskridande och allt dylikt med ett
vemodigt småleende undrar, hurdant språk
den helige kverulanten av fordom skulle
använt, ifall han råkat födas på nytt i
vårt sekel? Under sådana själstillstånd
kunna vi tilläventyrs, överväldigade av
leda vid allt, blicka mot rymdens
försvinnande stjärnor på samma sätt som den
melodiske franske livshataren (Leconte de
Lisle; som för övrigt i sin ungdom,
driven av sorg över världens
överhandtagande tarvlighet, hyllade en ideell
kommunism) och i nihilistisk vällust recitera:
Heureux qui vous suit, clartés mornes,
O lampes qui versez 1’onbli]
Comme vous, dans l’ombre sans börnes,
Heureux qui roule enseveli!
Celui là vers la paix s’élance:
Haine, amour, larmes, violence,
Ce qui fut 1’homme est aboli.
Donnez-nous 1’éternel silence,
O lampes qui versez 1’oublil
Men om en sådan stämning, ett sådant
negerande av nuet och det givna,
åtföljes av aktiva tendenser i stället för av
kontemplativa, då bli vi möjligen också i
stånd att glimtvis förstå dessa
världsnybyggare i Ryssland och att känna en
partiell frändskap med dem, ja till och
med att känna en viss uppskattning av
deras strävan att avskaffa människan sådan
hon hittills existerat för att ersätta henne
med något helt annat, — med en varelse
psykologiskt sett mera i släkt med myran
eller ostronen; en varelse som är helt och
hållet praktisk, som existerar uteslutande
för den samhälleliga ämnesomsättningens
skull, sköter sin maskin, repeterar sin poli-
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
