Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bolsjevikerna. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
tiska katekes, äter, fortplantar sig, intet
mera; som lyckligt får lägga sin hjärna
för evig fäfot och fungera endast med
ryggmärgen, glömma det som förr
kallades själ, helt och hållet slippa försöka
tänka; ty, som någon negerfilosof
utfun-derat, »das Denken ist das
Allergräs-lischste». Men viker så åter fornekelsens
ande undan, och världssmärtan, eller
världsilskan, åter ebbar ut, når man kanske till
den insikten att man själv är ur led mer
än yttervärlden; och resultatet av det
hela blir, att man kommer att betrakta
den mentalitet och de tendenser, som
bolsjevikerna representera, med liknande
käns-slor av motvillig bekantskap, varmed man
betraktar mera förvildade och oresonliga
inslag i sin egen karaktär.
Något sådant skulle kunna vara
anledningen till att bolsjevikerna, även för den
som inte drivit specialstudier i deras
filosofi, verka så bekanta, och till att
åtskilliga sentenser, vari Trotskij eller
Lu-natsjarskij skissera sin världsbild, te sig
som om man förnummit dem redan förut,
för länge sedan, i någon stämning av
omorgnad vresighet mot allt existerande,
eller under puerila kollokvier med sin själ
i någon rymd av järngrå tomhet.
Varje revolutionär rörelses psykologiska
fundament, när man ser det från
praktisk synpunkt, är naturligtvis i stort sett
ensartat; anhängare flockas kring Catilina,
kring Danton eller kring Lenin av identiska
motiv; och om man bortser från det myckna
nödvändiga frasmakeri och hokuspokus,
som varje revolutionär partibildning måste
rundhänt strö omkring sig för att för de
tve-hågsna söka framstå som ett företag
startat till mänsklighetens fromma, kan man
finna alla revolutionsrörelsers kärnpunkt
enklast uttryckt i den bibliska sats, som
beskriver hur en viss obskyr betlehemit,
förr harpspelare, nu rövarhövding,
sedermera konung av Juda, värvade anhang i
öknen vid Adullams grotta:
»Och till honom församlade sig alla slags
män som voro i något trångmål, och alla
som ansattes av fordringsägare, och alla
missnöjda, och han blev deras hövding;
och de voro vid pass fyrahundra man.»
Detta är, kan man säga, en politisk
realitet, ärlig och begriplig sådan den är;
men realiteter såsom sådana ha inte mycket
värde för politiska partier i deras mot
yttervärlden vända sida; man måste där,
om man numera vandrar i Davids spår,
framför allt ha en affisch, ett recept till
social frälsning, ljuvt tal i form av en
lära och ett program. Ty politiken, som
till sin idé egentligen blott består i ett
möjligast sakligt, stillsamt och honnett
ordnande av den materiella tillvarons
teknik och som sålunda i den mänskliga
andens värdeskala intar en ytterst
underordnad plats, har efterhand med sig
assimilerat så starka element, dels av cyniskt
geschäftsmakeri, dels av förvirrade
förbättringsidéer och allsköns fantasmagoriskt
skoj, att dess blå dunster numera ofta
framträda som det väsentliga hos
densamma.
Givetvis göra de politiska formerna
även i Europas bättre länder abstrakt sett
ett tämligen bisarrt intryck, redan de.
Man kan säga, att det med nuvarande
metoder ungefär är som om varje
generation aldrig finge någon ostörd stund att
verkligen leva i den jordiska våning där
den hyr in sig för så kort tid, utan
ständigt måste ha kvar i rummen en mängd
stadsbud, plankstrykare och murare,
sysselsatta med att riva ned en vägg här, mura
upp en annan där, vidga dörrar, täppa
till gluggar, kludda framtidsperspektiv på
väggar och tak och släpa omkring med
möblemanget, vresigt brummande åt
varandra när de tillhöra rivaliserande skrån,
— tills den ängsliga familjen vid allt
detta larm och bestyr blir nervös och
uppskärrad och får den uppfattningen, att
alltsammans snart slutar med ett stort
brak, därest icke var och en, så snart
di-mjölken torkat på hans läppar, störtar till
och efter måttet av sina krafter deltar i
bråket och oväsendet. Och det finns inte
längre någon auktoritativ husvärd, som då
och då kan ingripa en smula
modererande med en käpp eller en eldgaffel.
Allt detta kallar man, med ett bekvämt
men i viss mån missvisande namn, för
utveckling. Skådespelet i fråga kan, trots
allt, betraktas som en legitim förströelse,
så länge det verkligen roar någon, och är
i själva verket lämpligare såsom föremål
för löje än såsom föremål för patetiskt
raseri; ty man vänjer sig så småningom
vid allt som är konstant, och det hela
utspelas på ett plan där det allra mesta
inte har någon egentlig betydelse.
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
