Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bolsjevikerna. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bolsjevikerna
ning och undervisningsväsen äro ju inte
svåra att till sina allmänna drag sluta sig
till; men detaljerna äro ofta kuriösa, och
kapitlet som handlar om deras pedagogik
är det mest underhållande i hela boken.
Sant är, att professor Karlgren här har
ovanligt tacksamt material, inte endast i
själva ämnet som sådant, utan också i
bolsjevikernas kulturelle expert och
banbrytande pedagogiska kraft, Lunatjarskij.
Denne är en monumental gestalt, ensam
bättre än ett helt spex. Man kan inte
låta bli att tycka bra om denne man.
Han har ett underbart tonfall av
beskäftig narraktighet, som eljest endast brukar
kunna presteras inom högre litterär komik.
Man kan dra sig till minnes apotekaren i
Madame Bovary; eller om man tänker sig
att Mr. Jingle i Pickwickpapers hade
blivit undervisningsminister, borde han
kunnat åstadkomma liknande ting och
sentenser som Lunatjarskij. Bland
revolutionshjältar förefaller han vara något i stil med
en sådan figur som Collot d’Herbois under
franska revolutionen, — jovialisk,
konstintresserad och absolut imbecil, med
outsinliga källsprång av sprudlande
gallima-tias. Den reformatoriska förryckthetens
självklarhetskänsla porlar i hans
instruktioner och pedagogiska direktiv och gör
dem till en sorts lyrik, till glättiga små
kaskader av suverän galenskap. Och vem
skulle kunna komma med några
invändningar mot Lunatjarskij och hans
reformer? Han skulle säkert endast fryntligt
svara, liksom den falske doktorn i Moliéres
Le mediciii malgré lui, som förebråddes
att ha placerat hjärtat till höger, fast det
egentligen borde vara till vänster: Cela
était ainsi autrefois, mais nous avons changé
tout cela. Ibland får han visserligen
anfall av modstulenhet och erkänner
fullkomligt öppenhjärtigt, att han och hans
vänner gjort pannkaka av alltsammans,
inte bara av det gamla
undervisningsväsendet, utan också av det nya; men det
är bara korta ögonblick, och inom kort
tar han upp sin gamla melodi på nytt.
I skildringen av bolsjevikernas
skolreformer gå tragedien och farsen så intimt
hand i hand, att inte något citat kan ge
ett begrepp om saken; men t. ex. följande
yttrande av Lunatjarskij om reformeringen
av de från tsartiden ärvda gymnasierna
belyser vackert anden och metoden:
»Är 1918—1919 gjorde man sig
underrättad genom konferenser och enqueter om
den stämning som härskade bland
proletariatets ungdom gentemot de gamla
gymnasierna. Denna ungdom uttryckte, så att
säga, en instinktiv avsky för dessa skolor.
Den ansåg dem fyllda med för dem
främmande barn och stötte halvt föraktligt
bort tanken att inträda i dem och erövra
dem.»
Varpå man efter inhämtandet av denna
proletärbarnens opinion i en del av
landet helt och hållet avskaffade
gymnasierna.
Man har åtskilliga moderna principer:
man skall endast lära barnen vad som
intresserar dem själva; man skall bibringa
dem kunskaperna aktivt, under lek och
praktiska övningar, etc. Man »gör
tillsammans med barnen av lera en platå
(det är fortfarande Lunatsjarskij som har
ordet), en bergstopp; hela klassen får
tillsammans utföra en sådan karta av
omgivningen och sedan en del av republiken,
t. ex. Krim. . . Och låt oss antaga att
vi genomgå vildarnas tid i kulturhistorien.
Låt oss leva en vecka om sommaren som
vildar, låt oss bege oss till skogen, slå
eld med flinta och själva tillaga vår föda.
Låt oss på samma sätt inlära det
patriar-kaliska levnadssättet. . .»
Det kunde ställa sig kinkigt nog att
inlära slaget vid Narva och posteringen i
Schipkapasset efter denna metod; men
sådant hör lyckligtvis uteslutande till
bourgeoisiens historia, vilken är avskaffad.
Allt vad man lär sig, stavning,
språklära eller kulturhistoria, skall vara
politiskt färgat och har, i den mån det inte
rör sig om praktiska färdigheter, sitt enda
existensberättigande i stärkandet av den
politiska övertygelsen. Men för att vara på
den säkra sidan har man dessutom infört
en katekes, kallad »politgramota»,
politiskt abc.
»I sin dogmatiska snustorrhet», säger
författaren, »t. o. m. i sin uppställning i
frågor och svar, utgör den ryska katekesen en
fullständig kopia av vår barndoms plågoris;
att den på samma sätt är till stor del
obegriplig för ungdomen och utgör dess
plågoris är lika så visst. Denna katekes är alltså
satt i högsätet: den nya pedagogikens regel
att ungdomen inte skall besväras med
kunskaper, som inte intressera den, suspen-
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
