Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Karl XII. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XII
liga skörd av misslyckande, utan också
en annan, obestämd, ideal gestalt, den
som han skulle förkroppsligat om inte
ödet själv så småningom sällat sig till
hans fiender. Han är större än någonting
han utfört; och för fantasin, som inte
dömer, räknar och mäter, utan som endast
ser och lever med, förblir han alltid till
sitt väsen den oövervinnlige.
Han blev till en legend alltifrån
början. Sjuttonhundratalet ter sig inte för
oss som någon särskilt lämplig jordmån
för hjältedyrkan, tvärtom framställes det
i allmänhet — och kanske med rätta ■—■
såsom en i mångt och mycket lika torr,
kall och nyttighetsbetonad tid som vår
egen; men inför honom föll likväl allt
till föga. Han var främst och alla andra
ingen stans. På något sätt var han allt
från första stund för varje tillfällig
iakttagare, för varje läsare av avisor eller
begrundare av Haupt- und
Staats-actio-nen, så »singulier och obegriplig», så
sällsamt utrustad med något »jag vet
inte vad av venerandum och liksom
hor-rendum» —■ som studenten Alstrin säger
i brev från Altranstädt —, att han i viss
mån lösgjordes ur sin tid och miljö och
redan för sin samtid blev till en antik
gestalt, tidlös, oåtkomlig, helt och hållet
ensam. Han var demonisk, i grekisk
bemärkelse, som ingen annan. Människor
undrade över honom, hänfördes av honom,
tillbådo honom; drogos till honom, på
samma gång som de ohjälpligt höllos
på avstånd, av något dunkelt och
skrämmande i hans enkla och fåmälda attityd,
något paniskt element, outsagt, osynligt,
fruktansvärt. Bara att få flyktigt se
honom var en stor lycka. Morits, den
sedermera berömde Maréchal de Saxe,
som knappast från August och Aurora
kan tänkas ha fått till skänks vare sig
någon större Karl-XII-beundran eller
något genom praktiskt exempel skärpt
sinne för spartansk livsföring och sede-
stränghet, vallfärdade som yngling för
att uppfånga en skymt av sin hjälte i
elden på Stralsunds vallar. I Turkiet blev
han en mytologisk gestalt; i Holland
dyrkade en sekt honom som Messias.
Man hör aldrig omtalas att någon sekt
dyrkade Hans Härlighet av Marlborough,
vare sig som Messias eller som något
annat; inte heller förefaller dennes
militära rykte ha varit tillnärmelsevis
jämförligt med Karls, fast det a priori borde
ha tett sig minst lika berömligt och
svårt att mäta sig med Villars och
Ven-dome och hålla stånd mot Maison du
Roi, som att vid Narva — enligt
ordalagen i en kunglig skrivelse före slaget
— »delogera be:te Patrask och tvinga
den canaillen att vika undan».
Karl XII:s tidsålder led ingen brist
på iögonenfallande personligheter. Prins
Eugen var i hög grad en sådan, med sin
romantiska ungdom, sin vendetta mot
Ludvig XIV, sin besatthet av krigets
furia, sina fälttåg och segrar runt halva
världsdelen. Charles Mordaunt, Earl of
Peterborough, — »assuredly», säger
Ma-caulay, »the most extraordinary character
of that age, the King of Sweden himself
not excepted» — förde krig i Spanien
på ett sätt som ifråga om spektakulära
inslag väl kunde mäta sig med Karl
XII:s i Polen; bland annat praktiserade
han vid Barcelona med framgång samma
metod som Karl improviserat vid
Lemberg, nämligen att storma befästa och som
ointagliga ansedda städer med en
handfull avsuttna dragoner. Men över
gestalter som dessa faller, trots allt,
sjuttonhundratalets ljus kallt, klart och nyktert;
de äro mer eller mindre betydande, men
ha ingenting mysteriöst och gränslöst
inom sig, ingen egen rymd omkring sig;
de synas för sin samtid ha tett sig
intressanta, men inte förundransvärda, och
bortsett från historiker av facket frågar
ingen stort efter dem och deras verk nu.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
