Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Karl XII. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fi-ans G. Bengtsson
mätes efter sitt tragiska öde; i andra
fallet är han bara en faktor i vår
historia, en funktionär rätt och slätt, och
mätes uteslutande efter den nytta eller skada
han gjort landet. Ty det enda tragiska
med en funktionär såsom sådan, han må
vara bankkassör eller enväldig konung, är
om han vid slutredovisningen inte kan
prestera vad han tagit emot; därmed är han
dömd. Så och så mycket av våra lydländer
har förlorats, så och så mycket folk slagits
ihjäl till ingen nytta: han var en dålig
kung, en skadlig man, ett rötägg. Han
hade »fel», säger man då. Men det är
bara ett annat uttryck för egoistisk
förargelse över att det gick illa för honom.
Ty om vintern i Ukraina blivit mindre
sträng och han inte skjutits i foten vid
Vorskla, då hade han kanske lyckats:
då hade han så småningom rett upp
alltsamman, intagit Moskva och återvänt
hem till Stockholm med tsar Peter och
hans krona bland bagaget: då hade han
inte ägt några fel eller något dubiöst
äventyrarnamn längre, -— liksom Karl X
Gustav befriades från allt sådant och fick
namn om sig som en vidsynt och
an-svarskännande man, tack vare att de
danska sunden frösö till. Utifrån sådana
synpunkter är det naturligt för oss svenskar
att nalkas honom, fördömande eller
urskuldande; Voltaire däremot kunde efter
måttet av sina krafter se och skildra
honom rent episkt, intresserad i främsta
rummet av honom själv. I moderna
upplagor av hans verk kan man få se
fotnoter, där han av någon fransk éditeur
korrigeras under åberopande av M. Fryxell;
sådant kan sannolikt från en synpunkt
vara fullt i sin ordning; från en annan
kan man däremot hävda, att Voltaire,
trots alla brister och ali ytlighet, hade
mera begrepp om Karl XII i sitt
lillfinger än Fryxell någonsin härbärgerade
under sin vördnadsvärda nattmössa; ty
den ene sökte skildra honom själv, un-
der det den andre uppfattade honom
endast indirekt, med ögonen och
intresset riktade uteslutande på det materiella
utbytet av hans liv.
Karl XII själv var nog mera böjd att
uppskatta personer efter vad de voro i
sig själva, än att mäta dem efter
framgång och misslyckande. Som pojke
svarade han en gång sin lärare, när de
talade om Mardonius och denne
fältherres olyckliga slut: Det kan intet göra
till saken, att en ärlig karl är olycklig,
och där han föll, där föll han med ära.
Och om sig själv skulle han vid sitt slut
kunnat säga, liksom Æneas hos
Virgilius, och med minst lika stor rätt som
denne:
Disce, puer, virtutem ex me verumque laborem;
fortunam ex aliis.1
Men det låg just inte mycket för
honom att deklamera heroiskt om sig själv.
Inte många saker förefalla på samma
gång så enkla och så gåtfulla som Karl
XII:s karaktär. Man klagar över hans
slutenhet, som kommer varje hans
handling och syfte att förbli svept i ett
dunkel, där forskare med möda söka treva
sig fram; man skulle önska finna något
ord, någon antydan av honom, där han
talar oreserverat, ger uttryck åt sin
personlighets patos, låter någon glimt lysa
upp sitt slutna innersta. Något sådant
sker inte; aforismer och betraktelser lågo
honom fjärran; i sina brev och bevarade
yttranden nöjer han sig med att nyktert
avhandla vad han omedelbart har för
handen. Men om även så inte varit, även
om han talat mera, haft intelligentare
lyssnare, skrivit bättre brev, — skulle
det hjälpt ändå? Sannolikt inte mycket.
The rest is silence, säger den döende
Hamlet och går bort med sin innersta
hemlighet oförrådd, efter att en hel tra-
1 Lär dig, yngling, av mig mod, fasthet
och flärdfritt uppsåt;
framgång av andra lär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
