Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
man borde ignorera det helt och hållet:
människan var förryckt. Vad hade hon
till exempel sagt? Idel nonsens, omöjligt
att komma ihåg. — Men han kom
tvärtom ihåg det ovanligt väl; det var som
om hjärnan i denna fördömda hetta varit
halvsmält och fått vart ord inpräglat
med var främmande nyans i uttalet, och
nu när den blev sig själv igen, stod det
kvar där, outplånligt skarpt som på en
grammofonskiva. Gott, han fick se till,
att den skivan bleve undanlagd och
aldrig fick snurra mer, och det första steget
var att lämna platsen, dock ej så, att
det såg ut för fördömda främlingar, som
om han jagades därifrån. Lyckligtvis kom
tillfället honom till hjälp, ty ångbåten
var framme, och alla bröto upp.
Han fann det ressällskap som han
hoppats på, och var glad åt detta mer
än han trott, tills mötet blev en smula
stört av vänliga förfrågningar, varför
han ej såg ut som vanligt. Det skulle
bara fattas, att han icke gjorde det! —
Han skyllde på scirocco, som visst
brukligt var, och förresten på en liten
obehaglighet, sådan som påflugna utlänningar
lätt kunna vålla.
»Vad för utlänning?»
»Vet inte. En dam som talade till mig.»
»Utan att vara presenterad?»
»Ja.»
Med detta kunde det ha varit nog;
men herrarna vädrade något opassande
och gjorde försök till inkvisitoriskt skämt,
medan damerna sågo tillrättavisande ut
och spetsade öronen. Huskins blev
förbittrad på dem allesammans och skulle
ha dragit sig undan, om han ej därvid
måst gå förbi just damen i fråga. Hon
uppförde sig förresten numera
fullkomligt korrekt, ja nästan för understruket
korrekt, ty när hennes blick strök förbi
honom mot utsikten, var han för henne
endast en del av luften. Det var
visserligen en ovanligt vacker, blå luft, men
den hade, trots värmen nyss, något
obehagligt isande. Gossen åter stirrade gång
på gång, fast han tydligen varnades
därför, med stora, skrämda ögon, som om
han studerat ett i sin hemskhet tjusande
sagovidunder.
Emellertid kom han omsider fram till
Como, åt en dräglig middag i sitt nu
även drägliga sällskap och drog sig i
vanlig tid tillbaka till ett stort, men ändå
oproportionerligt högt sovrum, onödigt
strålande, när takljuset var påvridet, men
med en filt av mörker upptill, när endast
sänglampan var tänd.
Mr. Huskins hade alldeles glömt vad
som hänt honom, men kände, att dagen
icke varit vidare angenäm, och att resor
voro ett oting. Han funderade på att
förkorta den han förehade och, att börja
med, stryka en del av morgonens
program, kanske domen, — enligt
handboken något särskilt märkligt, och alltså
troligen ansträngande för nacken, —
kanske basilikan — vad tusan var
egentligen en basilika? — kanske båda
delarna, för att ta ett tidigare tåg till
Milano. Men det var något tröstlöst
även över Milano, han förblev därför
obeslutsam, vilket icke gjorde hans lynne
lättare. Emellertid blev han färdig för
natten, och när han drog upp klockan,
såg han att den var nära elva.
Därom var ingenting att säga, men
siffran bredvid tycktes vilja påminna
honom om någonting. — Klockan tolv!
Vad skulle han göra klockan tolv?
Då stod med ens för honom en dam
i ljusgrått som sade, att hon skulle be
Gud att straffa honom! Tanken var så
barock, att han höll på att bli munter,
men så hörde han själva ordalagen,
tydliga som ur en grammofontratt, och han
kom ihåg hela det obehagliga
sammanhanget. Han skulle ha kunnat jaga bort
det lika fort som det kom, om inte en
olycklig omständighet gett det en hul-
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
