Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
hans hamrande hjärta frågade vad det
var. Svaret låg nära till hands: det var
hissen. Men därmed var icke oron slut,
ty det sakta ljudet skärptes av den
onaturliga tystnaden omkring och blev
artikulerat, och han hörde tydligt, med varje
främmande skiftning, den obekantas ord:
»Ni skall tvingas att ångra.» Därmed
var det borta.
Mr. Huskins måste sätta sig upp i
sängen, så våldsamt stormade tankarna in
på honom. Mycket riktigt, hans klocka
visade på tolv; —■ hon höll sitt ord den
där damen, hennes mening var tydligen
att inifrån göra våld på hans goda sömn.
Och med gränslös förödmjukelse kände
han, att det åtminstone för tillfället hade
lyckats, ty hans hjärna sveddes av
förbittringen bar på alla de dun som bädda
mjukt för ro.
Vare sig den främmande damen hade
funnit sina ord oreflekterat, eller valt
efter en demonisk insikt i modernt och
särskilt engelskt själsliv, hon kunde icke
ha hittat något mera sårande än att tala
om »ånger». Ingenting kunde värre
utmana den självaktning som ger samtiden
så hård hud, en egenskap som aldrig varit
högre skattad än nu och aldrig heller
nödvändigare i så gott som allt som
forehaves. Att komma med ett sådant
ord, det var att förutsätta ett allvar, ett
moraliskt ansvar och en hel hop andra
antikviteter, av löjlig orimlighet i det
komplicerade och brådskande förlopp som
utvecklingen numera ter. Det var att vända
ut och in på hela den rustning, vari
handlingen förrättar sina bragder: den
rättfärdiga harmen mot motståndaren,
ofelbarhetens pansar, de vassa
anklagelsernas eggar och sirater, logikens
läderremmar som bara från ett håll kunna
spännas fast; — man tänke sig, hur
den riddersman skulle se ut och känna
sig klämd och kvävd, som läte lura på
sig så blottad och farlig utstyrsel. Han
kunde så gott genast säga adjö åt
framgången, det enda en människa har att
leva för.
Mr. Huskins fattade i nästan tydliga
begrepp det sistnämda, medan han
förövrigt så tämligen i dunkel brottades
med det upprörande ordet, närmast med
den motiveringen att en gentleman icke
kan ångra, ty i detsamma han medgåve,
att han hade något att ångra, utstötte
han sig själv ur skrået. Ja han vore icke
ens en man, utan en trasa, som något
utanför honom kunde vrida fukt ur.
Bort alltså med dylik absurditet!
I någon mån befriad, kunde han
därefter uppta spörsmålet i sitt särskilda
fall och koncentrera sig på försvaret där.
Det var icke fullt lika lätt, ty — som
han också genast tillstått — han hade
begått ett förargligt misstag. Han önskade
livligt, att gossen hade låtit honom vara
i fred, eller också, att han verkligen
varit tysk. I båda fallen hade det icke
funnits något hinder för sinnesfrid. Men
var icke moderns försumlighet att hindra
sin avkomma från ett skandallöst
uppträdande väl så tadelvärt, och alltså hela
hennes tilltag oberättigat? Förvisso var
det så, i synnerhet det sista: att
förfölja honom med hotelser i hans egen
säng. En lady skulle aldrig ha ens tänkt
sig något dylikt, i gamla tider skulle hon
ha rodnat på halva vägen.
Men vad hjälpte det, att man hade
att göra med en ovärdig motståndarinna,
när denna ändå för stunden hade
över-tag; — det var alldeles tydligt, att han
icke skulle somna. Blotta rädslan för att
tillbringa natten stirrande in i helt eller
halvt mörker var, med eller utan
pinsamma tankar, nog att avgöra saken,
det visste han av tidigare erfarenhet.
Tankarna domnade omsider bort av idel
trötthet, men tiden gick icke fortare fördet, där
han vred och vände sig på sitt plågoläger.
På morgonen blev han väl något upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
