Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För k ä x 11 i n gen
friskad av badet och beslöt att glömma
sitt nederlag och vara som vanligt. Men
det stod icke i hans makt att se ut som
vanligt, och hans sällskap märkte detta
och frågade varför. De minnesgoda och
skämtsamma herrarna vejde icke ens för
att sätta hans blekhet i förbindelse med
den historia, han dagen förut antytt, och
de varnade honom skrattande för en
oförsiktig lidelse. Han lämnade dem utan
avsked och for till Milano.
Denna ståtliga stad fann han tom på
allt intresse, ja rent av motbjudande,
och han hade icke tanke för annat än
att komma så fort till ro, som det
anständigtvis lät sig göra. Han tvivlade
icke på, att om han redan sov, när den
ödesdigra timmen kom, skulle den också
gå förbi utan att han märkte den, eller
utan att den märkte honom, i synnerhet
som det nu borde vara ett ansenligt
avstånd mellan honom och förföljerskan.
Men hans iver om kvällen att få noga
reda på utsikterna till ostörd tystnad
ledde honom mot hans vana till ett
samtal med kamerieran, som hon av bristande
språkkunskap, och kanske även av annan
bristfullhet, fullkomligt missförstod. Hon
trodde sig ha gjort ett djupt intryck på
den vemodige lorden och gav honom
med sina goda och glada ögon en diskret
uppmuntran som retade honom till
ursinne, i synnerhet som människan var
gammal och ful. Så var han härligt
förberedd att glömma världens oförsyntheter
och sjunka in i ro! Natten blev så till
vida värre än den förra, som han nu
hade att vänta mycket längre för att få
veta, om han skulle få sova eller icke,
och när tolvslaget kom, med krets
bakom krets av klockljud, hade han den
fruktade stämman i örat, lika skarp som
förut. Och nu gällde det icke bara
rädslan för en förlorad natt, utan fasan för
nya förlorade nätter, — sju stycken, hur
skulle han vara efter dem?
4—Ord och Bild, 36:c årg.
Det stannade i själva verket icke vid
de sju, dem han tillbragte med endast
oväsentliga olikheter. Närmast tog han
sig före att invänta tolvslaget ute bland
folk, under sådana förströelser som stodo
till buds, teater eller varieté. Men
antingen han pinats av högstämd tragik
eller av lättsinnig munterhet, båda något
ansträngda, vid den oundvikliga
tidpunkten förnam han de oundvikliga orden,
på det lömskaste sätt framilande ur
bakhållen av andra ljud och förstummande
dessa. Det hjälpte icke, att han försökte
villa bort deras tidsbegrepp genom att
ställa om sitt ur; de höllo lika bra som
han reda på, hur mycket det gick före
eller efter. Ja, när han vred på måfå,
upptäckte han snart, att han själv hade
reda på tid, oberoende av alla ur och
klockor, och han blev ytterligare
förskräckt över att inneha en sådan
hemlighetsfull förmåga. Det hjälpte icke
heller, att han tog till rus eller
sömnmedel; det förra jagade endast upp hans
fantasi, som förut varit honom nästan
obekant, till hallucinatorisk styrka; de
senare lade honom som ett maktlöst
byte för allehanda sjukdomsförnimmelser
och faror, utan att minska vad han hade
förut. Det kanske kunde ha legat
räddning i att resa hem till det vanliga, om
han genast beslutat sig därför, men nu
betydde det ökad slitning på ett
kraftkapital som krävde den strängaste
hushållning. Så vågade han sig endast på
smärre förflyttningar och kände sig som
ett jagat djur, som snart var inringat på
en liten fläck.
Där måste han, hur obehagligt det
var, låta tankarna gå vidare till det som
låg bakom hans olycka. Detta var
visserligen att liksom lyda den förhatliga
befallning han fått, men han kunde icke
längre försmå det stöd som kanske så
stod att erhålla. Han vände därför så
förstulet som möjligt sina samtal med
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
