Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F ür häxningen
suddades ut, och han kände sig så till
vida lik alla andra.
Han tog nu sin tillflykt hos en expert
i den Freudska själsanalysen, en man
med flottig hy och munter allsmäktighet
som städade fint i medvetandets värld
genom att dra dit ali tänkbar smuts ur
det undermedvetna. Denna berre
betvivlade icke damens och gossens existens,
men ställde dem saklösa i målet, som
uteslutande rörde sig om något nu
förgätet utslag av sadistiska drifter i Mr.
Huskins’ förflutna, vilket det gällde att
plocka fram och se och lukta på.
Patienten blev så ursinnig, att han skulle
ha smält vismannen på kinden, om icke
en röst ur hans undermedvetna varnat
honom, att dylikt bet sig fast i minnet;
—■ men nu hade han i alla fall ännu en
figur att plågas av i nattens fantasier!
Han fick flera. Han försökte även
hel-brägdagörelse genom tro och lärde sig
av en uppsluppet leende amerikan, att
ingenting ont eller pinsamt fanns till, och
att alla, och icke minst han själv, voro
just som de skulle vara, eftersom hela
världen var ett under av harmoni.
Sådant var ju, om något, till att somna
inför, men Mr. Huskins somnade icke,
ty när icke annat besatte honom, lyste
och spelade en munharmonika av tänder
med guldplomber emot honom ur
mörkret. Christian Science visade sig föga
bättre i verkan, men eljest oskyldig nog.
Man betalade en dam tio pund för att
hon skulle be Gud att man fick sova,
och sedan var det tydligen hon som sov
ifrån hela saken. Man kunde ha skött
den billigare själv och lika bra.
Men det skulle bli för långt att
berätta alla Mr. Huskins’ avprovningar av
en upplyst tids resurser; — alltnog han
förblev på samma punkt, och endast
otillräckliga stunder av dvaltung
morgonslummer höllo någotsånär kropp och
själ ihop. Kroppen var vad redan be-
skrivits, själen kröktes också den och
ännu mera, till ett fullständigt
frågetecken, utan nämnvärt annat innehåll.
Varför gick endast han omkring med
en känsla av skuld och brott, när han
icke varit annorlunda än alla de andra,
som nu icke ett ögonblick besvärades
av för självkänslan obehagliga minnen?
Tvärtom, i en värld som blivit underligt
komplicerad och svår att behandla, var
för dem blott ett klart och tydligt: att
de alltigenom skött sig tadellöst och
framgångsrikt och så till vida kunde
vara ännu självbelåtnare än förr. Varför
skulle han ensam ha ålagts att komma
ihåg något, och till på köpet utan att
få veta vad? Med de själskrafter, han
numera ägde kvar, var det honom
omöjligt att komma på spåret, i synnerhet
som det som från början var obegripligt
i den främmande damens ord nu mest
plånats ut av avståndet. Ingen annan än
hon själv kunde hjälpa honom till rätta
med gåtan; — och så kom han, trött
och famlande, på den idén att försöka
möta henne igen. Detta var icke i sig
själv lockande och värre blev det genom
medvetandet, att om han mötte henne,
skulle han sannolikt icke kunna tala till
henne, och om han kunde tala, hade
han icke skymten av en tanke att
komma fram med. Alltså en fullkomligt
barock plan, men icke desto mindre hans
enda hopp.
Varifrån hon var visste han icke, och
hans enda utsikt var att liksom hon en
gång farit igenom Colico kunde hon
kanske göra det på nytt. Det var ett
mycket svagt hopp, ty att döma av hans
egen motvilja mot platsen borde den
icke heller vara henne kär. Dit begav
han Sig emellertid, och där gick han
dag efter dag, likt en som letar något
borttappat. Människoströmmen var
lyckligtvis aldrig densamma, ty ingen
brukade stanna där, — han undslapp alltså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
