Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ellen Key. Några inflytelser på hennes person och verk. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gztrli Linder
Det kvinnliga snillet ger Robinson en
undantagsställning. Det bör tillerkännas en ny
maktutvidgning, ty en genial kvinna är icke
skapad till hemmänniska, detta icke på grund
av okvinnlighet utan på grund av sitt snille.
Men om en kvinna lyckas förena snillets
och hemmets livsgärning, då blir hennes
tillvaro en av de ädlaste jordelivet har att
uppvisa. I alla dessa uttalanden igenkänner
man ju, delvis ordagrant, Ellen Key. Utom
kvinnofrågan diskutera hon och Robinson alla
frågor som voro deras egna och tidens,
t. ex. deras religiösa utveckling,
skol-och uppfostringsfrågan, Strindberg och
Giftasstriden, Ibsen och hans dramer,
de realistiska författarna, estetiska och
etiska problem m. m. m. m.
Märkesmänniskor om vilka Ellen Key sedermera skrev
böcker eller essayer, t. ex. makarna
Browning, Ruskin, Rahel Varnhagen, George
Eliot, Ernst Ahlgren, hade Robinson ägnat
en hänförd hyllning. Om Elisabeth Barrett
Browning, den kvinna Ellen Key skildrat
med större samkänsla och kärlek än hon
gjort med någon annan, säger Robinson,
att hennes lyrik är solvin och frälsareord
och hennes framträdande den största
revolutionen i vårt århundrade. Han kallar
henne kvinnlighetens första näktergal,
kristenhetens Sappho. I brev till Ellen
Key 1880 säger han, att hennes diktning
är ett sådant omätligt betydande vingslag
i kulturen, att här måste uppstå en särskild
litterär sekt för att göra samtiden
uppmärksam på det oerhörda som i och
genom densamma hänt världen. Som synes
skyr inte heller Robinson de våldsamt
stora orden; dock använder han dem
mindre än Ellen Key. Man kan f. ö.
påvisa åtskillig stilgemenskap dem emellan —
fastän ju hennes stil utvecklade sig till
mera fyllighet och glans och till att
omfatta ett rikare ordförråd —, t. ex.
exceptionella ordsammansättningar och betydelser,
onaturliga jämförelser och brist på sinne
för proportioner. Robinsons formulering
att »upptäckten av naturen var en vinst
för mänskligheten som i värde kunde
jämföras med de nytestamentliga evangeliernas
tillkomst» påminner om den jämförelse
Ellen Key låter Julianus i »På jaktslottet»
göra. Han säger där att han gärna skulle
offra ali svensk konst och låta ali svensk
litteratur, båda delarna intill 1800, sjunka
i havsens djup — »med livsfara skulle jag
dock söka rädda Bellman, Ehrensvärd,
Thorild och ett par saker av Sergel!» —
i fall han med den förlusten kunde
bevara åt mänskligheten någon av de
största franska moralisterna eller en av de
härligaste italienska kyrkofreskerna. Man
erinrar sig också Ellen Keys till leda
upprepade paradox om eliten på Åreskutan.
För Ellen Keys beryktade »tanterna» i
polemiken med Esseide och Eva Fryxell
finner man prototypen hos Robinson, som
säger sig ibland finna Esseide »litet tantig».
Parenteser och utvikningar finnes det
gott om hos både Robinson och Ellen
Key. Det motiv hon härutinnan tillskriver
honom: viljan att göra alla rätt och att
vara genomskinligt redbar, är gemensamt för
dem båda.
Flera av Ellen Keys livord, t. ex.
evolution, självhävdelse och det från Goethe
hämtade levnadskonst, återfinnas hos
Robinson, det senare i bl. a. följande lilla
betagande apoteos till Bellman:
Vad denne skald är för mig vågar jag knappast
försöka säga -— han dränker inin hjärterot i det
ljuvinnerligaste vemod, under det att den mest
uppväckande rysning går genom hela tillvaron; det
är som han vore den förste som givit en oförställd
uppenbarelse av vad levnadskonst i sig själv är,
hur tingen beröras för att komma att klinga, och
dock är det som om han tillika visade det för
sista gången, som vore det just avskedsögonblicket
som alltid vore hans — glimmandet i det
ögonblick då solen, skönare än den någonsin varit,
går ner!!
Men så skulle Ellen Key aldrig kunnat
skriva om Bellman! Som ung hade hon
till och med svårt att läsa honom. Här
uppenbarar sig ett henne och Robinson
skiljande drag: deras ställning till humorn.
Denna är för Robinson försoningen
mellan ideal och verklighet. Den har
kommit till honom som en hugsvalare, som
en stråle av himmelskt ljus, berättar han,
under en period av förtvivlad melankoli;
och han återgår ideligen till studiet av
dess begrepp hos Schlegel, Solger, Vischer,
Thackeray, Kierkegaard, Höffding,
Ljunggren, Nyblom m. fl. Han vill genom
humorn förändra stridsmetoderna och säger
den vara 80-tals-litteraturens dagliga och
stundliga behov; men den är så sällsynt
att, när den någon gång finns, publiken
ej känner igen »denna förståndets ängel».
Det samtiden kallar humor är för honom
»markattan på positivet vid våra intellek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
