Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Per Henrik Ling. Av Erik Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Wallén
hans naturliga bundsförvanter. Han var
ungefär ett decennium äldre än den
generation av skalder och tänkare som
konstituerade den romantiska skolan, men
denna tidrymd gjorde att han kom icke
före utan efter. Hans götiska modernitet
är i stor utsträckning skenbar. Den
diktar-typ, som Ling representerar, är
1700-talets Stürmer und Dränger, han är en
senboren bard, och det tillägnande av
den tyska moraliska idealismen, som
skapade en kongenialitet mellan den
romantiska tidsålderns götiska poeter och de
fornnordiska motiven, var icke Lings sak.
Hans diktade gestalter ha å ena sidan
mycken likhet med dansken Suhms
hjältar, sensuella och sirligt moraliserande på
samma gång, eller med Ewalds
dygde-heroer, och röja å andra sidan
otvetydig släktskap med Prams okonventionella
och rytande bärsärk i Stærkodder.
Kombinerar man dessa typer, så har man
Lings hjälteideal, och denna kombination
är Lings nyhet inom den götiska poesien.
Hans götiska patos skänkte honom med
självklarhetens rätt en plats i götiska
förbundet, men det var också hans
götiska fanatism som avlägsnade honom.
Han kände med sig, att skulle han kunna
verka för sina idéer på det sätt som
han ville, så måste han stå ensam, och
därför bildade han med sig själv ett
götiskt förbund. Såsom ett sådant verkade
han också.
Det lilla man vet om Lings
ungdomstid ger redan det en bild av obändighet
och styvsinthet. Det var en både
het-levrad och ömtålig gymnasist som
Växiö-lektorerna fingo handskas med, och för
första och sista gången nödgades Ling
ge vika för övermakten. Den ojämna
kampen var just Lings sak, och han
skulle få sitt lystmäte. På nytt förde
ödet Ling in i en strid mot övermakten,
det var när han år 1801 såsom 25-årig
student vistades i den danska huvud-
staden. En dag vaknade Köpenhamns
fredliga medborgare av dunder ute från
Öresund; det kom från en engelsk
flotteskader, som med kanonernas
osentimentala argument övertygade den danska
regeringen om olämpligheten i dess
politiska kurs. Hur händelsen verkade på
den unge Ling veta vi; hans vrede över
skymfen och övergreppet förmådde
honom att såsom frivillig enrollera sig i en
studentkår, som bl. a. räknade Adam
Oehlenschläger som medlem. Det skedda
övertygade dem båda, att tiden krävde
starka och viljebegåvade män, och den
svenske studenten fick bevittna, hur
våldsdådet tände den poetiska genialiteten hos
hans danske kamrat och drev denne att
från en tid av hänsynslöshet och krass
nyttighetsdyrkan drömma sig bort till
den nordiska forntidens härlighet, »da
Himlen var paa Jorden». Några år senare
skulle Ling, nu vorden lundabo och
akademisk fäktmästare, "uppleva något
liknande; det var överfallet på Sverige 1808.
Denna gång hette hans skaldefrände icke
Oehlenschläger utan Tegnér, men verkan
var densamma; både Ling och Tegnér
frambesvuro i sin poesi de nordiska
gudarnas krigiska gestalter.
Ling förnam rytmen av tidens pulsar
starkare än någon annan samtida- götisk
poet, och den nationella väckelsen i
Norden fick han för säkerhets skull
uppleva i repetition. Det var föga underligt,
om han var fanatisk i sitt götiska
program och måste tolka sina götiska
förbundsbröders poetiska utflykter på annan
mark än den nordiska sagans såsom
utslag av halvhet och ljumhet. Något
annat instrument än den nordiska ekharpan
med björnsenor till strängar tolererade
icke skalden gärna, och när Geijer,
orolig över sin götiske skaldebroders teorier
och ännu mer över deras omsättande i
praktiken, höjde en varnande stämma,
så var detta mer än nog för Ling. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
