Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Per Henrik Ling. Av Erik Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Wallén
Sof sött, lilla syster!
Sof sött, lilla bror!
Med er jag nyss for,
så lycklig och yster,
och silade dagg,
mellan fingrarna små,
på buske och strå,
på blomma och tagg.
Det är atmosfären över landskapet
som Ling helst återger. Diset och
halvdagern och månskimret illustrerade bäst
hans ossianskt stämda själ, och
karakteristiskt nog är det midnattssolens
förtrollning som inspirerat honom till en
av hans fylligaste och lyckligaste
landskapstavlor. Ling skildrar, huru hans
visdomsbegärliga diar, som sett så
mycket på sin vandring till Norden, längta
att också se solalfen outtröttlig sväva
kring fjällen.
De klättra och klättra: omsider de stanna
på högsta fjällets molnhjelmade panna,
der lufthvalfvet ensamt är vandrarens skygd.
Högtidligt var der, som i Alfernas bygd,
hvars luft är blott ljus och hvars haf är en
låga.
Tyst gjorde sig sjelf hvarje Drott mången
fråga,
hvarföre och hvad här i öknen han njöt?
Hvi andarna alltid här kände sig glade?
Det tycktes, att här hela verlden sig slöt
i endast en punkt; att ensam den hade
en sol för sig tändt, och att Eviges hem
här vore, der ljus evigt omgåfve dem.
Der funnos ej dagar, der rådde blott dagen
och gräns mellan honom och natten var dragen
högt uppe, i solhjulets heliga spår.
Sjelf Sol ej ett ögonblick tillslöt sitt öga:
hvar ört i sin högtidsskrud tillbad den höga.
Hvar morgon och qväll, liksom Vänadis tår,
föll gullbeglänst dagg på svällande gräsen.
Beständigt der reste sig skybilder opp,
likt andar, som nära sitt luftiga väsen
med merg utaf solstråles himmelska kropp.
Men i de flesta fall uppträda Lings
naturmålningar icke självständigt utan få
tjänstgöra såsom bilder. Det mest
nordiska i Lings poesi är icke hjältarna
utan det varmed de jämföras: med
scener och scenerier ur det nordiska
landskapet. Det är, såsom en kännare
av Lings poesi framhållit, Ossians
naturbilder som stått modell för skalden, men
försvenskade och svenska. AsiaOden
i spetsen för sin uppvaktning presenteras
på följande ypperliga sätt:
Som fjällfostrad elf går i låglandet ner,
och ingen de småbäckar hör eller ser,
af hvilka han näres på fjällarna höga;
Så AsiaOden.
Och intrycket av den mötande Gylfe
med sitt höviskt hälsande följe fastslås
i de målande bilderna:
På en gång de axkronor buga likså,
när Vindalfer lätt över kornfältet fara;
så böja sig ock i en offerlund
dess skyhöga träd, mång högtidelig stund.
Fick Ling sällan erkännande såsom
skald och ligga hans skönlitterära verk
såsom dammiga och olästa luntor, så
blev han kompenserad såsom
gymnasi-ark, och han, som med bitterhet
konstaterade, att mycket få brydde sig om att
läsa hans poesi, bör vara nöjd med att
intet svenskt namn är mera känt och
uppskattat inom och utom Sveriges
gränser än hans. Hur mycken kraft han
än slösade på sina vittra alster, så fick
han ändå tid över att agitera för sin
gymnastik; för Ling voro för övrigt hans
götiska program och gymnastiska system
samma sak. Den första impulsen till
nordisk diktning fick han under sin
Köpenhamnsvistelse, och samtidigt beträdde
han de banor, där hans egendomliga
genialitet skulle slå ut i blom och sätta
frukt; det var på dansk botten han lärde
känna den bekante gymnastikläraren
Nachtegall och hans metod. Metod är
kanske icke rätta ordet, ty Lings danske
lärare var mindre teoretiker än praktiker
och organisatör, men impulsen var given.
Att framställa Ling såsom den där
skapade sitt system av intet skulle vara
felaktigt och orättvist mot hans före-
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
