Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - George Bernard Shaw. Av Ida B. Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ida B. Goodwin
lång. På nio är tjänade han 6 pund på
skriftställeri. 1879—1883 skrev han fem
romaner, som voro på ständiga tur- och
returresor till förläggarna. Han kom
tillsammans med socialt intresserade
ungdomar, »Simple Life»-apostlar och
vegetarianer, och grunden lades till hans
missionsarbete på dessa intresseområden
i umgänge med Edward Carpenter, som
alltid gick i sandaler, i läsning av
Tho-reau och Whitman om levnadsvillkorens
förenkling och köttätandets
vedervärdighet.
Hans romaner blevo nu publicerade
som följetonger i tidskrifterna; en
utgiven av Annie Besant. »Cashel Byron’s
Profession» kom också ut tämligen
obemärkt, fast Shaws vän William Archer
recenserade den. Stevenson skrev och
berömde den: »Den lovar mycket, en
originell berättartalang, som inte många
kan förstå, styrka, esprit, fantasi,
skicklighet och självkontroll».
Varken mycken ära eller inkomster
kommo från romanerna. William Archer
hjälpte Shaw till att bli ordinarie
konstrecensent —- han var ju väl förberedd
från barndomen. Han skrev
musikrecensioner i sin satiriska, träffande,
egenartade stil. Men allra mest sig själv och
allra mest herre över sitt ämne var han
som teaterkritiker. I musiken var han
Wagnerdyrkare, i dramat Ibsenapostel —
The Quintessence of Ibsen, The Perfect
Wagnerite. Som socialist blev han en
stor och ojämförlig propagandakraft för
The Fabian Society. Han skrev
oändligt med artiklar. Han påstår själv att
det kostade honom mycken
självöver-vinnelse att träda upp i diskussioner,
men han ville bli talare, och han väjde
inte för att göra sig själv löjlig: »det får
man göra medan man lär sig åka
bicykel eller skridskor också.» Och han
stod upp på kärror och talade till
folkskockar i parker och gathörn.
Underligt låter det nu att höra Shaw
tala om själv overvinnelse, han som
beskyller sig själv för reklammakeri. Och
kritiken tycker ju alltjämt att han
talar för mycket och för högt. Jag tror
att hela hans nervösa högljuddhet, hans
forcerade ogenerthet, hans ständiga
kursivering av G. B. Shaw verkligen var
ett bakslag eller rättare en
överkompensation av den känslighet som i umgänget
yttrar sig i förlägenhet. Ingen blir så
språksam som den blyge, när han
genom viljeansträngning skakar av sig sitt
tvång.
Shaws familjeförhållanden och
nationella förhållanden -— han känner sig
som en irländare och främling i
England, hans familjs ekonomiska standard
gick inte att hålla i jämnhöjd med dess
sociala — gav honom blicken för
fördomarna och övertygelsens mod att
förakta dem och bekämpa dem med ordets
farligaste vapen. I The Fabian Society
fann han den form av socialism eller
progressivism som passade honom,
därför att den inte bands vid doktriner;
den förbehöll sig att alltjämt bevara en
kritisk ställning mot socialismens egen
maktutveckling. Han var på samma gång
revolutionär och evolutionär, anarkistisk
och konstitutionell. Endast en förening
som denna kunde låta Shaw känna sig
utan tvång. Under denna tid av
propagandatalande— »The cart and trumpet for
me!» -— var hans yttre till lika mycket
förargelse för anständigt folk som hans
förkunnelse. Han var klädd i hygienisk
utstyrsel: mjuk nerfallskrage,
jäger-skjorta, brun kostym och skor, som kom
en artist att fråga honom om han var
bergbestigare. »Nej, med dessa
skobottnar nöter jag golven i Londons
utställningshallar i min egenskap av
konstkritiker.» Det röda skägget, den mjuka
hatten, de livliga rörelserna och det
myckna talandet ökade normalengels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
