Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vi dubbelgångare. Av Harry Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi dub b e lg ån g ar e
Av Harry Blomberg
H
AN STEG UPP från
skrivbordet och började trava
fram och tillbaka i
arbetsrummet. Det var mitt i
natten, och han gick i en dimma av
tobaksrök. Bokryggarna i hyllorna skymtade
suddigt, och som en matt fyrbåk i tjocka
gliste lampan — lampan som han en
gång fått av sin hustru och i vars
silverkupa Karlavagnen, Orion och andra
stjärnbilder voro uthuggna. Alltjämt
bolmande vandrade han rolöst fram och
åter från vägg till vägg, och för varje
gång mötte hans ögon Dürers
kopparstick Riddaren, Döden och Djävulen.
Nej, det gick inte att arbeta. Det var
förgjort, han var trött, slut, död. Natt
efter natt hade han travat på samma
sätt i ett fåfängligt hopp att de sinade
källorna åter skulle börja sorla och den
där febern komma över honom. Nu var
det längesedan han kände den. Under
den sista månaden hade hans nervositet
blivit outhärdlig, han ältade ständigt
samma förtvivlade och uppgivna tanke:
Jag är slut och har intet mer att säga.
Om jag vore gammal —■ men Herre
Gud, jag är ju i vad man kallar min
bästa ålder. Jag har bara ett par gråa
strån vid tinningarna, jag är stark som
en brottare och äger inte ett uns
överflödigt späck — men här går jag lika
väl och känner mig mogen för bilan.
Resa? Vart skall jag resa, där jag inte
varit? Lägga mig på rygg och läsa?
Men då blir det tusen gånger värre!
Då grips jag ännu starkare av ångesten,
ty jag hör hur de stora örnarna flyga
förbi mig och kan inte gripa dem i
vingen. Om det att dikta är att hålla
domedag över sig själv, så är domen
avkunnad, och det återstår bara att vandra
ut i det stora mörkret. En affärsman gör
konkurs och börjar på ny kula; om en
järnhandel inte bär sig, så kan
innehavaren försöka med ett nykterhetskafé
med grammofon på disken. Han har
oanade möjligheter. Men en stackars
konstnär, som tömt sin sista kornsäck och
tröskat den, han står där naknare än det
nyfödda barnet och fattigare än
nådehjonet. Hans hus har störtat. I glashus
bor han ständigt, och faller huset, så
sarga honom skärvorna till döds och
rista sina kainsmärken i hans ansikte.
Bertil Harpunius strök sig över håret,
tände den slocknade pipan och fortfor
att vandra som en fånge i cellen.
Vad var orsaken till denna dödperiod?
Orsak? Naturligtvis trötthet och leda vid
alltsammans! Nej, så var det inte. Han
brann av begär att arbeta, men han kunde
inte. Så fort han satte sig vid den
polerade skivan var det som om beröringen
med träet förlamat ali fantasi, ali
skapar-förmåga. Han skyllde på gatubuller, men
även under de dödstysta
efternattstim-marna förblev hans hjärna lika ovillig.
Han anklagade det och det, men innerst
visste han, att orsaken fanns
annorstädes. Var? Någonstädes satt en
spärrhake, som måste lyftas innan urverket
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
