Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vi dubbelgångare. Av Harry Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ha r ry BI omb e r g
åter kunde fungera. Här var ju lugnt
och tyst, här hade han allt han kunde
begära — groggvirke hade han i
badrummet, en hustru i sängkammarn, och
på banken hade han faktiskt pengar —
haha, pengar — flera hundra kronor!
Ville han räkna upp alla förmåner, så
kunde han till allt det övriga lägga både
telefon och postfack och en kvarts spalt
i Nordisk Familjebok!
Bitter och självled begynte han håna
sig i omedvetna försök att rycka upp
sig: Kunde inte postfacket inspirera
honom? Inte det. Högst beklagligt! Nå,
Nordisk Familjebok då? Inte det heller
— och drag nu åt helvete med dylika
dumheter! Här står jag och kan inte annat.
Och han föll på nytt ned i sin
mjält-sjuka.
Bertil Harpunius glömde eller
blundade för ett faktum, ett obestridligt
faktum. Han hade under sista tiden skrivit
eller tänkt skriva åtskilligt. Varför rev
han det mesta i bitar? Därför att det
var dåligt, svarade han vresigt sig själv.
Nej, svarade samvetet, inte bara därför,
ty somt var gott — kanske alltför gott,
om man därmed menar ärligt. Han vred
sig under de tysta inre anklagelserna,
sökte tvinga ner dem i mörkret, men
de naggade och naggade oföränderligt,
tassade efter honom över ryan, vände
då han själv vände och höllo sig
ständigt framför hans skospetsar som en
flock espingar. Du är halv, du är halv!
väste de. Du är feg och du hycklar!
Du spelar med falska kort och dubbla
lekar! Upp med korten på bordet — se
där, där fanns Hjärter Dam nummer
två!
Harpunius ryckte till som om någon
kastat en handske i hans ansikte. Med
en ertappelsens gest lade han ifrån sig
pipan, vred av ljuset på skrivbordet —
och Karlavagnen, Orion och alla
stjärnbilder slocknade.
II.
Han klädde av sig så tyst som
möjligt för att inte väcka hustrun, tände
lampan på nattduksbordet och grep
första bästa bok i traven som alltid låg
där. Det var en kriminalpsykologisk
studie. Han läste några sidor, men kunde
inte samla tankarna utan lät boken falla
på golvet och låg sedan och stirrade i
taket. Bredvid honom sov hustrun tyst
och lugnt, ohörligt. Hennes lockiga hår
låg kring den runda pannan i mjuka
bubblor. Han vände sig sakta emot henne
och betraktade hennes ansikte länge och
uppmärksamt, under det att ett plågat
uttryck lägrade sig över hans eget. Hur
många nätter har jag inte kommit in
och sett henne sova som nu, tänkte han.
Ofta har jag funnit henne snusande med
lampan tänd och en bok på bröstet,
som hon somnat ifrån. Ibland har hon
vaknat och trutat med munnen för att
fä en godnattkyss och sedan rullat ihop
sig som en katt och somnat om. Ibland
har jag sett att hon gråtit och då slagit
upp den hoplagda boken för att veta
vad som rört henne. Kanske jag gjort
det med en halvmedveten avundsjuka
mot den som lockat henne till tårar —
sådana äro vi. Men aldrig, aldrig har
hon varit annat än mjuk, varm, god och
förstående. Hon är ju ännu bara barnet,
litet röd på kinderna och litet fuktig i
håret, som barn bruka vara när de sova.
Inga rynkor ha ännu hunnit hennes
ansikte, hennes lilla kvinnokropp är ännu
en flickas och hennes små bröst puta ut
lika nyfiket som förr, smyckade med var
sitt hallon . .. Varför, varför?
Han vände sig på nytt på rygg med
blickarna glidande från hustrun tillbaka
till taket. En fuktfläck däruppe pinade
honom allt starkare. Han hade inte
märkt den förr, nu började hans
uppjagade nerver bedriva sitt spel kring
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
