Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ellen Key. Några intryck och minnen. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gitr li Linder
En dröm har jag ännu: den att som en
handfull aska bli gömd under Sundsholms träd och
sålunda slutligen bli ett med den jord som för mig
är heligare än allt annat på jorden.
Är det ej den äkta svenska
herrgårds-matronan, med fyllda visthus och utövande
den gammaldags gästfriheten, som går igen
i Ellen Keys oavlåtliga insamlande och
generösa utgivande av andliga värden?
Och när hon ibland i sin produktion
brister i förmågan att sovra och vraka, har
jag för min del även därvid fått i tankarna
den lantliga matmodern, nämligen i hennes
omsorg att intet må förfaras utan allt på
något sätt komma till nytta. Hon nändes
ej undanföra obrukbart material i en
skräphög, och så plockade hon ofta in delar därav
litet hur det föll sig. Inför t. ex. hennes
enorma samlingar av tidningsurklipp tänkte
jag på en sådan där väldig lappåse, där likt
och olikt stoppas in under förutsättning att
det nog någon gång kan komma till nytta.
Jag blev en gång hos Ellen Key vittne till
en liten lustig episod av ett sådant
allt-till-vara-tagande. Det var ett grannbarn som
firade födelsedag. Som Ellen Key upptäckt
estetiska intressen hos den lilla flickan hade
hon samlat ihop en mängd vykort,
föreställande berömda byggnader, personer och
konstverk, för att ge henne. Men korten
skulle klistras upp i något slags bok. Ellen
Key såg sig omkring och upptäckte en
illustrerad priskurant från en större firma.
Den passade! Så tog hon med kläm i med
klistringen. Men det blev förstås i den
stilen att t. ex. Kölnerdomen kröntes av
en modern herrhatt och Botticellis änglar
fortsattes i ett par nutidsstiligt chausserade
fötter. Men Ellen Key var nöjd: »Det kan
väl ungen ha glädje av», utbrast hon, och
märkte ej att hon lite slarvigt tillämpat
sin »Skönhet för alla». Men den till synes
onyttiga priskuranten hade kommit till
användning. — Det fanns också hos Ellen
Key, från samma ursprung, ett stycke
pedant, som framträdde i hennes ordning i
hemmet och i hennes vanor. »De säger
att det är oreda i mina skrifter, men inte
ens den lede ska kunna säga att det är
oreda i mitt hem», brukade hon med
stolthet yttra.
Ellen Key blev icke den strängt
vetenskapliga tankebyggaren, som med
matematisk noggrannhet beräknar och formar
sitt verk. Men hon, som över allt annat
älskade ett stycke jord i Sverige, blev den
frikostige, skördförtröstande såningsmannen.
»Ich habe nicht gebaut — gesäet habe
ich.»
III.
Både Ellen Keys yttre liv och hennes
inre utveckling voro rika på motsatser. Till
hennes tidigaste och ljuvligaste
barndomsminnen hörde, när hon som det äldsta
älskade barnbarnet fick med Sundsholms egna
hästar åka de tolv milen till morföräldrarna
på Björnö, den väldiga domänen, som sträckte
sig genom fyra socknar och där en gammal
förfinad och gedigen kultur, aristokratisk
i bästa bemärkelse, härskade. Hon berättar
att hennes morfar ej kunde fördra annat
än äkta bordssilver och äkta träslag i
möblemanget. Han brukade säga att
galvanoplastik och fanér äro lika olidliga som
artificiell grace hos fruntimmer. I den förut
nämnda hembygdsskriften säger Ellen Key:
»Björnö var barndomsparadiset. Allt
tjusade där, från hägringarna och
väderkvarnarna på det mitt emot liggande Öland
till ölänningarna i det väldiga stallet. Och
när morfar med sitt svarta fyrspann åkte
in till Kalmar och tog mig med, då voro
slottet och domkyrkan de första
arkitektoniska skönhetsintryck mina barnaögon
mottogo.» På Björnö funnos både den
materiella och andliga rikedomens överflöd.
Även om livet levdes efter enklare mått på
Sundsholm, så var det dock, så länge Emil
Key var i sin krafts dagar och innan
politiken lagt helt beslag på honom till
förfång för omsorgen om hus och hem, en
mönstergård, ett välstående herrgårdshem.
Men morfadern, greve Carl Posse, ortens
rikaste och mest betydande magnat, gick
bort redan 1867 och hans maka fyra år
senare; och den furstliga besittningen, som
han med så mycken omsorg hopfogat, verket,
som han trodde skulle bestå till ättens
förkovran och glans i långliga tider, var, knappa
två decennier efter hans död, sprängt i
småstycken som en lysande meteor.
Sundsholm måste familjen och Emil Key, då
bruten till kropp och själ, se övergå i
främmande händer. För alltid ställd
utanför dessa båda ståtliga och välmående hem
måste Ellen Key, den frenetiska
lantmän-niskan, bosätta sig i ett enda rum i
Stockholm, själv förtjäna sitt bröd, och det i
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
