Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ellen Key. Några intryck och minnen. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gtirli Linder
en anarkistisk aristokrat, en idealistisk
naturalist och en immoralisk moralist ger
det antitetiska även i hennes egen natur
och i hennes verk.
Ellen Key måste slutligen uppleva att
hennes osjälviska uppsåt, hennes i allo
förnämliga själskultur och oförvitliga liv av
en förblindad, trångbröstad ondtrogenhet
framställdes som dess motsatser. Hon fick
rikliga tillfällen att med sig själv som
levande exempel predika över en av sina egna
texter: »Modet att kunna undvara människors
aktning, när det är enda villkoret att
behålla sin egen». Det var en tid då hon gick
bakgator för att möta så få som möjligt
och då hon till slut gick i landsflykt —
ej av skamkänsla över sig själv, men
väl över dem som korsfäst henne. Men
denna martyr för sin ärlighet, sin
rättfärdighet, sitt mod hedrades vid sin död som
en furstinna, som »the famed daughter of
Sweden, the brilliant descendant of the
clan of Mac Key».
IV.
Ingen människa läser numera Ellen Key,
säges det. Det är otvivelaktigt sant och
konstaterades med en viss irritation av
henne själv. Särskilt angående barnens och
ungdomens undervisning och uppfostran
framställdes och framställas alltjämt såsom
nya de tankar som Ellen Key otaliga
gånger gjort sig till tolk för. Ja, man
torde kunna påstå att på dessa
områden intet reformförslag i nutiden sett
dagen som ej Ellen Key på sin tid
framfört som idé. Den bästa tydning man kan
ge åt detta förtigande av Ellen Key är
att vederbörande handla i fullständig
okunnighet om hennes insats. Det är ju
också ett vanligt öde för dem som gripa
djupast in i sin tids problem och då äro
högaktuella, de må vara diktare eller
tänkare, dels att åtskilligt av deras produktion
blir ohjälpligt föråldrad — några av själva
Ibsens samhällsdramer ha redan mist livets
färg —, dels att deras verk just på grund
av detta faktum i sin helhet lägges åt
sidan av de närmaste generationerna. Men
lika visst som många av Ibsens diktverk gång
efter annan komma att uppleva en
renässans, skola t. ex. Ellen Keys Tankebilder
och Människor finna lyssnare bland nya
släkten; och hennes insatser i kvinnofrågan
skola förbli en väsentlig faktor och
ideligen återkomma i dennas växling av
framsteg och reaktion. Det förhåller sig för
övrigt så som Ellen Key skriver i
slutmeningen i sin essay om Ibsen: »Liksom
man i vårt århundrade sagt att alla
tänkande äro Voltairianer utan att längre läsa
Voltaire, så kommer inan i nästa
århundrade [1900-talet] att finna alla tänkande
som Ibsenianer utan att flertalet längre
läser Ibsen» — man kan tillägga »och
alla tänkande som Ellen Keyianer utan att
flertalet längre läser Ellen Key.»
Om läst eller ej betyder emellertid i
själva verket bra litet när det gäller Ellen
Key. En dikt hon själv gärna citerade var
J. P. Jacobsens
For alle gode Tanker, de kan slet ikke dö
För endnu bedre Tanker er spired’ av deres Frö.
Ellen Keys tankar kunna icke dö. Den
form i vilken de åter och åter givas
mänskligheten kommer att växla, men innehållet
är de eviga idealens. Hon var en av de
starkaste och ömmaste i den skara som
med fasta och varsamma händer skydda
sanningens och rättfärdighetens lågor och
bära dem fram genom storm och mörker.
Sviktade någon gång tron och hoppet för
henne, kärleken gjorde det aldrig, och därför
svek hon aldrig sin vakttjänst. Sålunda blev
Ellen Key en del av mänsklighetens
oåv-ytterliga kulturarv, och hennes gärning fick
evighetsvärde.
V.
Ellen Key, självhävdelsens,
individualismens och livsglädjens förkunnare var
uppoffrande och försakande för andra ända till
egen nöd och rent asketisk i sina
levnadsbehov. Hon som hävdade rätten för två
människor gripna av en allt behärskande
äkta kärlek att taga sin lycka även trots lag
och sed, som ansåg ali kvinnolycka utan
barnet ofullkomlig, hon som prisat kärleken
i ord som väl må kallas en dess höga visa:
Kärleken är försjunkandet i den ande, där vår
egen ande finner sitt fäste utan att förlora sin
frihet; närheten av det hjärta, där oron i vårt eget
stillas; det lyssnande som förnimmer vårt outsagda
och outsägliga; klarsynen i det par ögon, som i
våra bästa möjligheter redan finna verkligheter;
mötet med de händer, av vilka vi döende ville känna
våra egna omslutna —
hennes öde, delvis format av hennes
eget beslut, blev den ensamma kvinnans.
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
