Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ellen Key. Några intryck och minnen. Av Gurli Linder - Torgny Segerstedt. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E Ilen Key
Om hur hon kände det vid skiljovägen
har hon själv burit vittnesbörd.
Det var, berättar hon, under det skede
då livet förlorat för mig allt värde och
jag ofta frågade mig varför jag skulle hålla
ut och gå den långa, grå, enformiga vägen
till slut? En väg, som då icke visade mig
annat än mödor och saknad.
I dessa tankar satt jag en afton vid
havsstranden, så som jag den sommaren
ofta suttit, försjunken i den lockelse som
havet, stilla och glödande av solnedgången,
utövar på de sörjande. Hur lätt, hur lugnt
att simma långt ut och svinna bort ur en
värld, där man ingen annan uppgift ägde
än att lida och arbeta! En afton blev det
kanske oemotståndligt detta vida, lockande
hav?
Hon berättar vidare hur den ene av
två unga arbetare, som suttit vid stranden
bredvid henne, men gått därifrån, kom
tillbaka och bad att få följa henne hem. Han
sade: Förlåt mig, men jag ser att ni har
det mycket svårt. Jag har sedan
barndomen så ont av att se någon ha det svårt.
Jag tror inte det är bra för er att sitta så
här vid stranden. Jag kan ej sova i natt
om jag i tankarna ser er sitta här. Jag
vet ej vad ni till slut tar er till.
Ellen Key följde honom.
Jag greps, säger hon, av en sådan blygsel över
den syndiga tanken, att jag intet mer hade att giva
livet, emedan detta då, enligt min tro, ej hade
något mer att giva mig — att den stunden blev
en vändpunkt i mitt öde. Denne fattige arbetare,
som i sin själ vårdat medkänslans stora
läkedomskraft, tills den för min själ räddade en styrkans
bägare, i en ångestens stund, av honom skulle jag
lara mig leva för att i min ordning så hjälpa andra.
Och aldrig sedan har en människa tackat mig för
den livshjälp jag givit henne, utan att jag i mitt
hjärta tackat honom, vars namn jag aldrig hörde,
som jag aldrig återsåg, som kom —- och gick —
likt en ängel från himlen.
Efter dessa ingripande erfarenheter av
sorg och medkänsla vigde Ellen Key sitt
liv till ett oavlåtligt människotjänande.
Men för att rätt kunna tjäna ställde hon
stränga krav på sig själv. Som hon hellre
än egna ord begagnade andra tänkares,
när hon hos dem fann pregnanta uttryck
för sina egna tankar, framställde hon dessa
krav med Maeterlincks ord: »Vi måste
leva i det ständiga medvetandet att ingen
dag är liten, att varje dag tvärtom är en
märkesdag för själen, som då med
nödvändighet har gått framåt eller tillbaka,
allt efter arten av de tankar eller känslor
vilka varit dess drifkraft.»
Bland alla dem som Ellen Key var den
första att göra svensk publik bekant med
var även den nyligen avlidne österrikiske
diktaren Rainer Maria Rilke. I sin essay
över honom i Ord och Bild(i904)citerar hon:
— — so thun die Ganzen.
Erst wenn wie hingefällt von lichten Lanzen
die laute Menge stumm ins Knieen glitt
dann heben sie die Herzen wie Monstranzen
aus ihrer Brust und segnen sie damit.
Ellen Key gjorde sitt hjärta till en helig
monstrans och bar fram det bland
människorna till välsignelse.
Hennes namn har varit både en
stridssignal och en samlingsfana, nu är det ett
vårdtecken.
Torgny Segerstedt
Av Tom F o
r s sne r
G} Ö TEBORGS HANDELS- och
Sjöfartstidning är gruvligt
otids-V enlig. Medan andra tidningar
tävla i ett extensivt bruk av
allmänna opinionen, söker den sin styrka
i ett intensivt utnyttjande av en
personlighet. Den personligheten är Torgny
Segerstedt. Han har många goda
medarbetare, men för bildad svensk publik är
det han ensam som är Handelstidningen.
Det är han som dagligen citeras i andra
tidningar, ofta med gillande eller ogillande,
stundom med beundran, hån eller avsky,
men aldrig med likgiltighet. Han har
Torgny Segerstedt: Händelser och människor. Stockholm. Hugo Geber.
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
