Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Torgny Segerstedt. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tom Forssner
gjort ett storstilat försök att på tvärs av
alla partiprogram och alla vedertagna
fördomar uttala sin personliga uppfattning
och har fått alla att lyssna. Det är en
god och i sann mening frisinnad gärning.
Han är naturligtvis icke obunden av egna
fördomar, men han strävar energiskt att
icke låta binda sig av andras, och det är
redan en stor sak i de unisona
partikörernas tidevarv.
Sina tal till svenska nationen har
Segerstedt under nio år framfört i
tvåtusenfemhundra tidningsartiklar, en
produktionsförmåga som över allt är sällsynt och på
dessa breddgrader häpnadsväckande.
Prestationen är så mycket mera beundransvärd,
som varje rad bär författarens tydliga
signum. Skada blott, att han har nästan för
lätt att skriva. Även i det lilla urval av
jätteproduktionen som i slutet av förra året
utgavs under titeln Händelser och
människor, förekomma artiklar, där man skulle
önskat att de höga och djupa materierna
gjort kraftigare motstånd mot författarens
snabba hjärna och lätta hand. Nu ha de
stundom låtit behandla sig i en
egendomlig filosofisk kåseristil, som näppeligen är
adekvat. Han mediterar för sig själv om
livets gång, om nuets värde och
kunskapsförmågans gränser och finner utan
svårighet uttryck för sina tankar. Många och
vackra ord inställa sig villigt, men de
bliva lätt vaga och monotona. De giva
nog stämning, men knappast klarhet. Man
saknar det fasta manliga grepp, som eljest
utmärker det mesta av vad författaren
skrivit.
Oftast behandlas religionen på detta
ofarliga sätt. Men det är icke värt att göra
sig för säker. Plötsligt kan en djärv sats
påminna läsaren om att Segerstedt en
gång var ansedd som en svår kättare. Så
utvecklar han oförskräckt, att Luther, när
han trodde sig genomföra en återgång till
den ursprungliga kristendomen, i själva
verket länkade utvecklingen in på den väg,
som ledde bort ifrån ali uppenbarad
religion. Man må icke förvåna sig, om de
teologiska fakulteterna baxnade för en
sådan lärjunge och drevo honom över till en
sekulariserad professur i religionshistoria,
som för hans skull inrättades vid
Stockholms högskolas filosofiska fakultet. Om
det professoratet påminnes man ofta. För
det skiljande innehållet i olika religioner
saknar Segerstedt intresse, men desto större
betydelse tillägger han det religiösa
sinnelaget. Utan tvivel trevar han därvid kring
en mycket viktig psykologisk faktor, en
själslig egenskap som delar upp
människorna i två skilda slag -— men vad
menar han egentligen själv med religiöst
sinnelag? Man skulle tro, att den
bestämmande egenskapen vore förmågan att tro.
Av många halvt vemodiga, halvt ironiska
uttalanden får man emellertid det
intrycket, att han återfinner det religiösa
sinnelaget redan i en allmänt ideell, åt
det mystiska vänd läggning. Men så
kommer plötsligt en överraskning igen. Han
rycker upp sig ur de stämningsfulla
meditationerna och sjunger ut med
uppfriskande kraft och klarhet — i en besk
kommentar till det ekumeniska mötet i
Stockholm. Här har han fått ett konkret
fall till behandling, och straxt vaknar
kritiken. Han konstaterar hånfullt, att man
pratade om allt möjligt och enade sig om
det mesta, men visligen teg om det enda
nödvändiga — tron.
Så är det alltid. Inför den konkreta
verkligheten äro mystik och meditationer
som bortblåsta. Han blir spelande vaken,
ser och dömer skarpt och klart från en
fullt medveten uppfattning, ett omutligt,
stundom nästan orimligt, krav på äkthet
och sanning. Han hyllar utan tvekan satsen
antingen — eller och avskyr kompromisser.
De te sig för honom utan undantag som
humbug. Då det mesta som sker här i
världen slutar i kompromiss, har han mycken
humbug att bekämpa, och hans krafter
och glada stridsmod tyckas räcka för allt.
Kritiken är uppenbarligen den form, i
vilken hans personlighet naturligast reagerar
inför tillvaron. På kritikens område har
han gjort sina bästa insatser. Han kritiserar
i alla tonarter med varm indignation,
stillsam ironi, bitande hån eller uppsluppet
gyckel. Ofta blandar han oförskräckt dessa
uttrycksformer men lyckas dock ge ett
enhetligt intryck, ja når stundom med denna
djärva metod en rent förvånande slagkraft.
Som redan av andra framhållits, är t. ex.
den lilla uppsatsen om »Smålands ryttare»
med sin oefterhärmliga blandning av patos
och gyckel ett agitatoriskt och stilistiskt
mästerverk. När läsaren kommer till
slutorden: »Bort rida Smålands ryttare. Det
förflutnas skuggor jaga förbi. Kvar står
i o 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
