Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
stora burar, som skulle förekomma på
världsutställningen i Paris och där
utlänningarna skulle få se fina fransmän och
fransyskor flirtande och idkande sina
nationella förförelsekonster. Det är just
detta Somerset Maugham har velat göra i
»Societet».
Reptilkall och böljande framåt med samma
förföriska och graciösa rörelser som Ormen
i paradiset gjorde, innan den straffades
med att få krypa på marken, var lady
George Grayston— Tora Teje. När man
såg och hörde henne telefonera med
honungslen stämma och behagfullt behandla
hörselluren, förstod man ej bara hur
hjälplös personen på andra sidan tråden måtte
ha varit utan också hur i salongen
sittande »unga damer med håg och fallenhet
för teatern» måtte ha anropat gudarna att
en gång få åma sig på detta storslagna
vis. Hennes amerikanska multi-miljonär -—
jag vet ej något fackord på bedragen
älskare ■—- var hjärtans viktig och pösande
över sina nerver, muskler och snart sagt
allting av stål. På samma gång var han
så barnslig och leddes av ladyn vid näsan
med en så hemsk fingerfärdighet, att man
måste vara förälskad herre och dessutom
från U. S. A. för att komma till en så
absolut självuppgivenhet inför ett
fruntimmer. Herr Sven Bergvall hade gjort den
svage stålmannen så mänsklig och så
individualiserad, att man trodde på honom.
Masken av energisk, intellektuellt enkel
amerikan var särskilt lyckad Det var
karaktärskomik och alldeles utan komisk
schablon. Herr Sven Bergvall och fröken
Hilda Borgström voro de roliga i
skådespelet. Den amerikanskfödda hertiginnan
de Surennes med sin glasklara diktion
talade med obetalbar trött naturlighet. Men
det blev liv både i ögon och ben, då
den i societeten hemskt populäre
dansläraren fick hennes små ben att svänga och
dingla i grotesk charleston, allt under det
att hennes själ trånade, hennes hjärta
blödde, ty lady George Grayston hade
snappat till sig hennes unge amant för
en kort salighet i ett lusthus i parken.
Vad heter på franska eller engelska en av
sin unge älskare bedragen bedagad dam?
En sympatisk och modig ung dam —
det är bra vackert och hjärtestärkande med
mod också för unga damer -—- skrev 1896
ett skådespel, Lejonets unge, som nu trettio
år senare fick sin premiär i Stockholm.
Stycket behandlar den del av den s. k.
osedligheten, som både på scenen och i
livet är litet besvärlig genom sin nära
förbindelse med sedliga krav. Fru Frida
Stéenhoff resonerar ungefär sålunda: Om en
kvinna av folket erkänner sitt oäkta barn
och sörjer för dess uppfostran, räknas det,
i allmänhet av hyggliga människor henne
till förtjänst. Varför är ej detta
förhållandet, om en kvinna i de högre klasserna,
t. ex. en biskopinna, gör detsamma? Den
frågan verkar nu som för trettio år sedan
obehaglig och inopportun. Men
författarinnan vill emellertid fortfarande komma
med sin fråga — hon måtte inte ha fått
riktigt svar på den —, och huru
»fritän-kande» hon än må vara, men dock dotter
av den fromme pastor Wadström, anser
hon förmodligen, liksom hennes fader, som
Sokrates och som en ännu högre person,
att just sådana frågor som framkalla en
generad stämning företrädesvis böra
framställas.
Stycket kastar oss huvudstupa in i
åttiotalet. Bildhuggarinnan fröken Saga Leire
bor hos den frisinnade och sympatiske
biskop Manfred Wik, gift med den lika
förträffliga Ödegård Barfot, vilken är men
icke erkänt sig vara unge Adil Barfots
mor utom äktenskapet. Saga, själv oäkta
dotter till en genial frihetsman, förälskar
sig i biskopinnans naturlige son Adil. Vad
de dansk-norska och fornnordiska
namnformerna måtte haft för en tjusning på
den tiden! Det unga paret beslutar sig
för att resa till Paris och där leva
sam-vetsgifta samt taga både dagen som den
och barnet som det kommer. Efter en
helt förklarligt något tveksam välsignelse
från biskopen och biskopinnan får fröken
Saga tillfälle att till en otäck konservativ
rektor, som vill gifta sig med henne, yttra
de något väl ungdomligt hetsiga, äkta
åttiotaliska orden: »Äktenskapet är sådant,
att jag ej vill trampa på det, ty då skulle
jag smutsa ner mina skor.»
Stycket framkallade en viss brydd
förbluffelse hos 1926 års teaterpublik. Jag
tror, att ungdomen nuförtiden i allmänhet
ej är intresserad av »frågor».
Fröken Jessie Wessel—Saga var Lejonets
unge, förtjusande med något barnsligt och
troende, och hon kunde ej hjälpa att
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
