Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. Latt r in
vissa repliker, t. ex. den ovanstående,
verkade lätt parodiska. Dock var det
bestämt fel, att icke hon och naturligtvis
också alla andra voro klädda i åttiotalets
dräkter. Ty även om pjäsen var skriven
1896, var här åttiotalsmodet och intet annat
det enda riktiga. Något sammanhang med
replikerna böra väl de yttre accessoarerna
hava, ej minst i en pjäs som är så
fullkomligt hållen i, om ordet tillåtes,
sko-makarrealistisk idealism.
Unge herr Adil—herr Löwenadler hade
något målbrottsaktigt i rösten och visade
ett övermått av nordisk tafatthet, men
kanske var denna, ehuru troligen ofrivillig,
dock ganska riktig. Biskopen—herr Bror
Olsson var så, att man unnade honom den
härliga, så när som på undomsfelsteget
felfria, biskopinna han fått. Fru Signe
Kolthoff, vilken nyligen i den sista
Tar-tuffe-föreställningen var en Dorine, så frisk
och frimodig, så helt i Moliéres anda, så
helt »peuple», som man säger i Frankrike,
hade här som biskopinna allt som en
verkligt fin dam skall äga både i yttre
och inre förtjänster. Hon tog priset för
aftonen med sin modersoro, som ej var
det minsta sentimental, med sitt
framtidshopp för de båda unga och sin
moderskärlek, som hon ej fick visa. Hon var en
stor skådespelerska utan spår av divalater
och värd det vackraste ord, som man kan
säga om en människa eller en
konstskapelse — äkta.
En gång i tidernas morgon såg jag
Jens Petersens och Gustav Wieds komedi
Första fiolen. Den älskliga Anna Larsen
befann sig då ännu i det jordiska
paradiset, en Eva full av låt vara jordisk
oskuld. Hon spelade Anna Möller.
Fjelstrup var den erotiske djurläkaren, en av
de bästa komiska framställningar jag sett.
Jag minnes ännu den glädje jag hade av
Emanuel Larsen, som spelade
läroverksadjunkten Möller, vilken såg så brydd och
förtvivlad ut, när han skulle reda ut
trasslet med sina hängslen och samtidigt var
besvärad av sina spirande kärlekskänslor.
Satyren har nog rätt till ett och annat
bocksprång, ett och annat cyniskt flin, ett
och annat närgånget grepp om vita nymfer,
när Dionysos med sitt följe i gudomlig yra
dansar fram genom skogen. Men i
bakgrunden måste den bockfotade hålla sig. Och
om man frånser den obehagliga flirten
mellan de visserligen om sin släktskap okunniga
fadern Möller och dottern Anna, så måste
man väl i alla fall erkänna, att man
undrar om en svensk kunnat göra dessa
situationer så pass taktfullt som den ofta
så ofinkänslige Wied. Det är något
älskvärt i denna borgerliga miljö, där
musiken skänker något av sin idealitet åt
de tre knarriga egoistiska gubbarna i den
lilla danska landsortsstaden. De tre
gubb-stutarna mjukas upp av den låt vara »lille»
Eros.
Flickan Anna spelades av fröken Mona
Mårtensson. Hon var sötare än
hushållerskan Stina—fröken Dörum, men ej så rolig
som denna, på vilken man i ordets alla
meningar kunde artvända ordet »människa».
Som apotekaren var herr Browallius
lyckligt karakteriserande som alltid, och herr
Josua Bengtsson som djurläkaren föreföll
på riktigt vis ej främmande för sina
patienters själsliv. Herr Nils Personne spelade
den knarrige, ogemytlige, purkne och pirrige
läroverksadjunkten med en skärpa i
konturerna, som gjorde att man ej på annat
än den suveräna säkerheten kunde ana,
att han tillhört teatern i ett halvt sekel.
Vår historias dramatik är fyllig, men
vår dramatiks historia är mager, och de
historiska dramerna på vårt språk visa
med mycket få undantag redan på
premiären, att de äro för svaga för att komma
med i andra än ytterst omfattande svenska
litteraturhistorier och dessutom »lämpa sig
bättre att läsas än att ses», ett ord som
dock ej väcker alltför mycket hopp hos
den förläggare, som erbjudes att trycka
skådespelet. De grymmaste och
blodigaste hekatomber i kulturens offerväsen
äga rum på den historiska dramatiken.
I dessa dystra tankar gick jag en
novemberkväll, tvåhundraåtta år efter Karl
XII:s död, till Dramatiska teatern och
såg Främlingen av Sven Åkerberg. Ridån
gick upp för ett stycke, söm verkligen gav
något av dramatik, ej bara hopplockade
historiska situationer, och som -— om jag
undantar ett litet melankoliskt frammumlat
»Carolus Rex!» från luffare- och
bondehopen, då underrättelsen om skottet vid
Fredrikshald nådde den — utan banalitet
gav det kärva, hårda, buttra och fattiga i
den tid, då man efter samtida resandes
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
