Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
utom rörande i sin äkthet, sin tafatthet,
sin energi och sin envisa kärlek till maken.
Rörande var också hennes broder James,
brydd och besvärad, då hans ömhet för
systern bryter fram, både löjlig och
vördnadsbjudande. Herr Rune Carlsten gjorde
där en liten biroll som man alltid
kommer att minnas. Mrs. Shand lyckades
emellertid med hjälp av sin väninna
grevinnan de la Brière—fru Karin
Svanström kurera både Miss Sybil och Mr.
Shand genom att låta ministern under ett
par veckor på grevinnans lantställe få tråka
ut sin blivande unga hustru. Låt vara att
man både i livet, i romaner och i pjäser
sett detta trick använt med framgång — det
blev särskilt genom den lustiga och
sympatiska gamla fransyska damen, spelad med
en säkerhet och en humor värdig vilken
seen som helst, i hög grad roande.
Särdeles lyckad och originell var också
slutscenen. När man med oro började på att
fundera över, hur författaren skulle på ett
hederligt sätt få ner ridån och hur vi
skulle få någon sorts försoning mellan den
skotske tråkmånsen, denne rätlinige herre
vars enda lilla hak var Miss Sibyl, och
hans maka, hittar Barrie på följande
slutscen. Shand börjar begripa vad han
haft för fördel av frun, ingår i
självprövning på grund av Miss Sybils hårda men
rättvisa dom om hans umgänges
behagligheter och finner slutligen situationen så
löjlig, att det börjar rycka i mungiporna
och andra ansiktsmuskler, och det första
skratt han skrattat i hela sitt liv uppstiger
i hans inre och skräller hemskt
omelodiskt men dock i någon mån för honom
själv och för åskådaren befriande. Såväl
denna höjdpunkt som rollen i sin helhet
utfördes med både kraft, klokhet och smak
av herr Uno Henning. Allra säkrast på
att man befann sig i Storbritannien var
man, då den vithårige, vitbyxade, vackre
gamle urengelske Mr. Charles Venables —
herr Hugo Björne visade sitt distingerade
och vänliga diplomatanlete efter att ha
tagit motion genom att rulla
gräsklipp-ningsmaskinen över trädgårdarnas
välvårdade gräsmattor.
Leonid Andrejev dog 1919 i
Helsingfors. Aret efter spelades på Intima teatern
här i Stockholm hans skådespel »Professor
Storitzyn». Man känner vid betraktandet
av detta stycke och hans nu på
Oscarsteatern uppförda stycke Han som får
örfilarna, »att författaren mycket funderat på
mordets eventuella brottslighet». Man kan
väl säga, att ett flertal nu i Ryssland
knappast ens funderar något vidare på den saken.
Den sentimentalitet som kan finnas i
moraliska barnberättelser dryper som sirap
ur den för andligt djupare tänkande
fullvuxna avsedda anrättningen, vilken också
och förklarligt nog givits på biograf. Där
hade man dock den förmånen, att ett
riktigt lejon nästan riktigt åt upp både en
greve och en baron. Det var ett stycke
med scherzon men också med de mest
languissanta ackord, allt skärande falskt.
Och dock hade man ett slags nöje av
skådespelet, som framfördes i en fullkomligt
illusorisk, dock konstjiärlig fransk
landsorts-cirkuskorridor -— denna scenbild av Isaac
Grünewald —, ty stycket spelades alldeles
förstklassigt. »Han», den store, i alla
avseenden högtstående författaren, som blivit
bestulen på hustru och idéer, har sökt
clownplats på denna cirkus med
specialiteten att mottaga örfilar och var så fin, att
till och med den barske cirkusdirektören
Briquet—herr Rune Carlsten fick litet
vördnad i rösten då han såg på
visitkortet. Denna även andligt ytterst förfinade
person, ömsint och djupsinnig på en gång,
hällde litet vitt pulver i ett glas
champagne, med vilket han skålade med den
unga flickan Consuela då hon stod i
begrepp att ingå ett ovärdigt äktenskap. Av
oro för hennes framtid låter han henne
dricka först och tömmer sedan resten,
varefter båda på lämpligaste vis avlida. Gösta
Ekman var den ädle, man kan väl säga
abnormt ädle mördaren med hela sin egen
naturliga charm och teknik. Lilla flickan
häpnade helt naturligt något, då hon av
den gode farbrodern, låt vara i puraste
välmening, fått sin lilla giftsats, och hade
i den onaturliga pjäsen några tonfall av
sådan naturlighet, att man blev helt
förvånad, trots att man av Inga Tidblad
blivit bortskämd med dylika. Den rödhåriga
lejontämjerskan Madame Sinida — fru Tollie
Zellman var »dysterkvist» på ett så
storslaget sätt, att man blev glad. Riktigt
otäcka herrar äro nästan alltid trevliga på
teatern, och Consuelas pappa, greve
Man-cini — John Brunius, var roande hela tiden,
så jag blev rätt nöjd att han ej också i
II7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
