Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca.rl G. Laurin
Fot. Almberg &• Preintz,
Rättegångsscenen i Titi Damaskus, tredje delen.
Ko nsertkusteatern.
uppträdande fängslande för dem, vilka ännu
ej känna något om det reella livet,
likasom för dem, vilka gripits av avsmak för
verkligheten.»
Att vid ett sökande i det gamla efter
nya och onötta sensationer man också skulle
stanna vid marionetterna är helt naturligt.
Den stilisering de ha försöker man
till-lämpa på levande människor och åsyftar
härigenom ett understrykande av vissa
egenskaper, en typbildning som åtminstone för
en kort tid och under en kort stund verkar
starkt på scenen.
På Intima eller om man hellre vill Mindre
eller Komediteatern upppfördes för några
år sedan ett litet ypperligt skrivet och spelat
stycke av Einar Rosenborg, kallat »Ett
Kasperspel». Nu fick Nobelpristagaren
Ja-cinto Benavente ett marionettspel uppfört
på Konserthusteatern, iscensatt av Per
Lindberg med scenbild och kostymer av
Isaac Grunewald och översatt — en rätt
väsentlig sak också den — av K. A.
Hagberg, Shakespeareöversättarens brorson,samt
med musik av Hilding Rosenberg.
Skådeplatsen ligger østen for Sol og vesten for
Maane, och tidpunkten är anno dazumal.
Det är kanske litet långt att leka med
dockor i två och en halv timme.
Ibland tänkte man på »den sagigaste
sagan», men ofta hade man ögonblick av
verkligt välbehag, då man såg Marionetterna,
och stämdes redan gynnsamt, när de fula
och vackra dockorna buros dinglande över
de kraftiga scenarbetarnas axlar och pla-
cerades i sina respektive med påskrifter
försedda bås, från vilka band ledde upp i
taket, där en jättehand styrde det hela.
Innehållet? Ja, det är just meningen att
man skall tänka: »Det här har jag hort
förr.» Marionetterna sprattla, en högre hand
håller i tråden. Ha de en fri vilja? Tja,
saken har varit före och är onekligen
tilltrasslad. Här på scenen råder emellertid
den Calvinska predestinationen. Av de två
äventyrarna, Crispin, den elake, och
Le-andro, den snälle, är märkvärdigt nog den
senare, spelad av herr Einar Axelsson,
roligast, ty eljest brukar ju dygden på det
hemskaste sätt vara handicapad också på
de bräder som föreställa världen. Leandro
luras av sin dålige kamrat att med falska
förespeglingar locka till sig Silvia, den
rika Polichinelas sköna dotter. I intrigen
blandar sig Dona Sirena och dennas
sällskapsdam Colombine. Kärleken förmår
honom emellertid, precis som sker i det
dagliga livet, att tala om allt för den
älskade, men han får sin söta Silvia i alla
fall. Priset bland de uppträdande togs av
Dona Sirena—Doris Nelson, som rörde sig
med en stiliserad tillgjordhet och
grandezza, med iskall röst välvist tolkande sin
livsvisdom, svassande omkring som en stor
praktfågel, allra ståtligast i den
brandgulröda toaletten, en personifikation av
kokott-egoism och societetskråmande. Alldeles
obetalbart rolig var kaptenen—Albert Stål.
Hans martialiska tomhet, hans snyltande
under höviska former och lättsårade heders-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>