Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Fot, Ahnberg &• Preinitz,
Artur Cederborg som T r it Is And af ram och Rune C ar l s ten
som Tor björn Ränterik i Svenska S p r ät t h ö k e n.
mord skulle få sin umgängeskrets inskränkt.
Här bli flickorna emellertid som tokiga efter
brottslingen, och han tyckes väcka en ren
kärlek hos den unga bondflickan, spelad av
Märta Ekström, och anses ha
förutsättningar för att bli en god äkta man, då
Fadern—herr Nils Arehn, med ett huvud
som skulle kräva både kirurg, sjuksyster
och frisör, ombundet på grund av det
hiskliga såret, genom att visa sig dementerar
sin död. De västligaste européerna tyckas
liksom de östligaste icke älska halvmesyrer
samt tro på »mordets eventuella
berättigande», ty när detta fadermord befinnes
vara blott ett mordförsök, vill den unga
flickan ej vidare gå i brudstol med
ynglingen. Utom sig av skam gör den unge
mannen då ett nytt överfall och söker
mera definitivt krossa skallen på sina
dagars upphov. Han misslyckas även denna
gång, och de båda männen, den äldre och
den yngre, draga sig tillsammans tillbaka.
Trots att allt detta är otroligt och väl
närmast avsett som älskvärd parodi på irlän-
dares svårighet att finna sig till rätta i
faktiska förhållanden, då deras fantasi
omöjliggör för dem att skilja mellan dikt och
verklighet, mellan rätt och orätt — högsta
rätt har ju för dem inom det politiska livet
så ofta varit högsta orätt —, såg man dock
den exotiska bondskildringen med nöje.
Hjälten — herr Carl Ström verkade riktigt
keltisk både utan och innan och spelade
med någon sorts frenesi, som jag förmodar
var riktig. Fadern—herr Arehns
rysans-värda fysionomi var ett maskeringsfynd.
På Komediteatern gavs en liten pjäs,
kallad Hans Majestät far vänta, av Oscar
Rydquist. Det var renodlad »teater», men
stycket hade en alldeles ovanligt lättflytande
dialog.
Om man undantager, att man
telefonerade mycket och ofta och att man fick höra
herr de Wahl i radio, hade stycket —
och det var det roligaste med pjäsen —
precis lika väl kunnat spelas i dräkter
från 1826 eller 1726. En skuldbelastad
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
